Feminism: välj mellan relativism eller dogmatism

När man tar på sig sina feministiska glasögon avslöjas sådant som har varit dolt för oss tidigare, och det innebär att vi bättre kan förstå omvärlden. Så skulle man kunna sammanfatta vad feminismen går ut på, åtminstone om vi tar dess kunskapsteoretiska utgångspunkt. Men vad leder det till för slutsatser?

I denna text ska jag redogöra för några feministiska motsägelser, eftersom den feministiska kunskapsteorin levererar ett förutbestämt svar på hur omvärlden ska tolkas som resulterar antingen i relativism eller dogmatism. Det beror på att feminism i huvudsak är en politisk verksamhet som syftar till att uppnå ett mål (stärka kvinnors rättigheter i vid bemärkelse), snarare än en kunskapsteori med syfte att nå en sanning.

Vad denna text är och inte är

Många kallar sig feminister med argumentet att de anser att män och kvinnor bör ha lika rättigheter. Men den typen av feminism är trivial och inget jag har någon invändning mot över huvud taget. Snarare tvärtom, i så fall är det nog svårare att hitta någon som inte är feminist. Men det är ungefär som att reducera ”Gud” till ”naturen”, och sedan dra slutsatsen att man tror på Gud för att naturen existerar. Vad fyller då begreppet ”Gud” för nytta?

Nej, denna artikel handlar i stället om kunskapsteori, eller annorlunda uttryckt det som ligger till grund för hur man når och värderar kunskap.

Distinktionen ”kön” och ”genus”

När man pratar om kvinnor och män brukar man ibland skilja mellan kön och genus. Det förra är biologiskt och det senare är socialt. Det kan därmed ge oss fyra typologier: (1) feminin kvinna, (2) maskulin kvinna, (3) feminin man, samt (4) maskulin man.

Detta är i sig inget problematiskt. Det problematiska uppstår när man använder dessa två tillsammans som en generell förklaringsmodell för det man har till uppgift att bevisa.

Till exempel kan man undersöka sexuell diskriminering på en arbetsplats. Om en kvinna på arbetsplatsen påstår att hon inte har utsatts för sexuell diskriminering kan man mycket väl hävda att det beror på att hon inte är en _biologisk _kvinna, utan snarare en maskulin kvinna. Att hon aldrig har utsatts för diskriminering beror med andra ord på att hon är maskulin, och hon är maskulin därför att hon inte har utsatts för diskriminering, vilket är ett helt och hållet cirkulärt argument.

Det är när man använder distinktionen ”kön” respektive ”genus” tillsammans man kan konstruera sådana cirkelbevis. Detsamma gäller till exempel kvinnor som kritiserar feminismen. Dessa kvinnor kan därför stämplas som maskulina kvinnor, vilket innebär att de ”riktiga” feministerna kan avfärda deras kritik eftersom de maskulina kvinnorna blivit socialiserade till sina underordnade roller. Samma sak gäller män. En man som förtrycks av andra män kan sägas vara förtryckt just därför att han är en feminin man. Förtrycks mannen av kvinnor, så är mannen feminin medan kvinnorna är maskulina, och så vidare.

Dessvärre riskerar denna typ av argument lägga ut ideologiska rökridåer som styr undan fokus från de verkliga problemen för att i stället fokusera på problem som skapats genom cirkelbevis.

På detta sätt kan man också rädda feminismen undan kritik när man visar på besvärande motexempel. Alla motexempel omvandlas nämligen till stöd för den egna saken: om exempelvis patriarkatet är ett problem, är den som kritiserar feminismen maskulin och därmed en del av patriarkatet, vilket visar på hur omfattande patriarkatet faktiskt är. Men då fortsätter man också att argumentera i cirklar för att på så vis demonstrera patriarkatets svällande omfång (ja, innuendon var medveten).

Vem kan yttra kritik?

Det finns dock ett allvarligt problem med resonemangen ovan. Vem har egentligen rätt att kritisera det? Givetvis kan ingen vit, medelålders och västerländsk man påpeka bristerna i resonemanget. En man förmår helt enkelt inte se utanför sitt perspektiv blott i egenskap av sin könstillhörighet.

Om en kvinna kritiserar feminismen blir det dock besvärande. Då är distinktionen mellan kön och genus relevant. Kvinnan kan då avfärdas som att hon till sin natur är maskulin, eller socialiserats till en underordnad roll, och därmed inte heller förmår se utanför sitt maskulina perspektiv. (Av det skälet sägs ofta feminism vara emanciperande. Det är dock inte alltid självklart att de som är föremål för emancipationen tycker likadant.)

Kvar återstår med andra ord endast de som accepterar den feministiska kunskapsteorin. Den typen av feminism är därmed helt intolerant för kritik – om inte principiellt, så åtminstone i praktiken. Då är det också fråga om en politisk dogm snarare än en kunskapsteori. Ju mer kritik som riktas mot feminismen, desto mer kan det nämligen användas som ett argument för feminismen. Men det är viktigt att påpeka att det inte följer något normativt från en beskrivning av verkligheten, och mer viktigt att mängden kritik inte är ett mått på hur rätt någonting är (eller fel, för den delen).

Objektivitet och subjektivitet

Feministiska kunskapsteorier kommer i många valörer, men skriver i varierande grad under på socialkonstruktivism. De kritiserar inte nödvändigtvis de argument som läggs fram (som de jag lagt fram ovan), utan snarare verktygen man använder för att kritisera argumenten och mer viktigt vem det är som gjort dessa verktyg och varifrån de kommer.

Det vill säga, när jag säger att ett argument är cirkulärt, så ägnar jag mig egentligen åt en manlig företeelse såsom logik och rationalitet. Logik ses med andra ord inte som oberoende av kön, utan en del av maskulinitet. Objektivitet är inneboende manligt, medan subjektivitet är inneboende feminint, och båda tillhör enligt vissa en ”fallocentrisk diskurs”. När män använder vetenskap sker det därför med den politiska ideologin av överlägsenhet som klangbotten. Uppmaningen kan då vara att kvinnor, och minoriteter, bör ta avstånd från både objektivitet och rationalitet eftersom

the ideal of rationality is problematic, not because women are incapable of achieving it, but because the ideal is so essentially male that it is self-alienating for women to even try to embrace it. (Klein, 1996, s. 223)

Feministiska kunskapsteoretiker är sällan förmögna att tolerera teorier som förnekar personliga erfarenheter, vilket är skälet till att kvinnors och minoriteters känslor väsentligen bör influera allt tänkande på bekostnad av rationalitet.

I Moving towards a feminist epistemology of mathematics skriver Leone Burton hur matematik är en uppfinning av vita europeiska män från medelklassen. Det är viktigt att känna till detta, menar hon, eftersom det får konsekvenser för hur vi förstår matematik:

I believe that we can discern the outline of an epistemological challenge to mathematics which, potentially, incorporates approaches consistent with and familiar to broader constituencies than European, middle-class males. […] I am claiming that knowing, in mathematics, cannot be differentiated from the knower

Med andra ord kan elever och studenter inte bara lära sig att 1 + 1 = 2 och att matematik är ett formellt system. Nej, i stället bör man ta särskild hänsyn till människor från olika bakgrunder. I synnerhet är kvinnors erfarenheter viktiga, menar Burton.

Man kan tycka att symbolerna som finns i matematik och logik är värdeneutrala. Detta är dock felaktigt, menar Burton och citerar filosofen Sandra Harding som påpekar att formella symboler (som + och –) måste tolkas och all tolkning kräver kunskap. Och eftersom det är vita män som har skapat symbolerna, har symbolerna spår av männens (sexistiska) perspektiv. I de fall där vita inte är upphovsmän – såsom algebra och siffror – är saken omvänd. Då är det en fråga om vitas exploatering genom att inte berätta för elever att algebra och siffror kommer från araber respektive indier.

Men det må vara ett historiskt faktum att vita västerländska män har utvecklat både den ena och den andra tekniska mackapären. Men att dessa mackapärer i sin tur är maskulina är inte en nödvändighet, utan möjligtvis en tillfällighet. Att hävda annorlunda är ett genetiskt felslut. Föreställning om att alla män är på ett visst sätt för dessutom tankarna till ett kompositions- och divisionsfelslut. Det är inte objektivitet, rationalitet och logik som förtrycker kvinnor, utan (sexistiska) män.

Feministisk kemi och fysik

Det finns också feministisk kritik mot kemi eftersom kemi, enligt feminister, antar att vissa hierarkier existerar, vilket är ett tecken på att samhällelig ideologi om över- och underordning har färgat kemin. Att det kan finnas hierarkier i naturen eller att det kan vara en användbar metafor för att beskriva kemi verkar alltså vara uteslutet på förhand. Feministerna ifråga menar att strukturer är något vi människor tillskriver naturen utifrån de normer som finns i samhället. Föga förvånande menar författaren att kemi bör influeras av feministiska värden.

På samma sätt vill den feministiska kritiken av fysik veta mer om hur minoriteter kan förstå atomer. Det har lett till bland annat bilden du kan se nedan, ritad av en flicka som tolkat in kön i elektroner och neutroner. Denna bild är viktig, menar författaren, eftersom ”it chronicles a small girl’s writing herself—writing an unmistakably female image—into the story and into the physics.” (s. 893)

Av feministisk forskning ska vi alltså förstå att ideologi och det manliga perspektivet finns överallt och har influerat all vår kunskapsproduktion.

Men man skulle dock mycket väl kunna vända på det. Det är just feministernas upptagenhet med att försöka hitta över- och underordning som gör att de också hittar det överallt. Det är med andra ord ett systematiskt sökande för att bekräfta sina egna föreställningar.

Att hävda att människan har präglat naturen med sin politiska ideologi är inget annat än att förutsätta (snarare än demonstrera) att alla teoretiska perspektiv är laddade med teori. Det är som att utan omsvep utgå från Russell Hansons teori om theory-ladenness, för att sedan hävda att all teori är lika värdeladdad (men i så fall är ju också theory-ladenness det). Det låter sig också enkelt genomföras tack vare föreställningen om att all kunskap och sanning är socialt grundad.

Socialt grundade sanningar

Vissa feminister menar att sanning alltid är relativt till en persons perspektiv på omvärlden, och då i synnerhet utifrån personens kultur, kön, etnicitet, politisk uppfattning och så vidare. Det brukar kallas att kunskap är socialt situerad, vilket är en idé som kommer från standpoint theory.

Standpoint theory är alltså en förklaring till att minoriteter bör ges större vikt vid rekrytering av personal på olika arbetsplatser, för att nämna ett exempel.

Idén om att kunskap är socialt situerad leder dock snabbt till två problem.

(1) Om man accepterar att all kunskap är socialt situerad, så innebär det att man inte kan använda någon objektiv metod för att utvärdera vilka metoder som är bättre än någon annan metod. Begreppet ”bättre” är då också socialt situerat. Vi kan inte säga att ”manliga” metoder som logik är bättre än ”kvinnliga” känslor. Den som hävdar det utgår ju bara från sitt perspektiv när han eller hon hävdar så. Därmed är perspektiven på inga sätt jämförbara, utan de är på sätt och vis permanent inkommensurabla.

Så vad gör man när två personer med olika erfarenheter motsäger varandra? Från ett feministiskt perspektiv finns det bara två sätt att lösa en sådan konflikt. Det första är att säga att alla har sitt perspektiv och alla åsikter är lika giltiga. Det andra är att ge företräde till den åsikt som är mest förtryckt (Patai & Koertge, 1994, s. 107).

Med andra ord leder föreställningen om kunskap som socialt situerad lätt till kunskapsrelativism. Det finns ju nämligen inget skäl att den som är mest förtryckt ska ha företräde för sin åsikt, eftersom det bara är en åsikt. Vem som är ”mest förtryckt” är ju också bara en åsikt, och så vidare. Det leder onekligen till en form av inlärd hjälplöshet, där den som kan beskriva sig mer förtryckt än någon annan också får en maktposition över andra. Risken är att man medvetet gör sig själv, eller andra grupper, till perpetuella offer. Sanning och argument blir därmed också en helt irrelevant fråga.

(2) Om man däremot inte accepterar att all kunskap är socialt situerad, så innebär det också att man accepterar ett fåtal eller flera objektiva (eller åtminstone intersubjektiva) metoder för att utvärdera kunskap. Vi kan leta reda på den metod som ”bäst” beskriver omvärlden eller dylikt. En mans forskningsresultat blir alltså inte felaktiga på grund av att han är man och därmed besitter ett sexistiskt perspektiv, utan snarare för att han gjort något fel i processen, tolkat något fel, utgått från fel premisser eller liknande.

Men det är samtidigt problematiskt för dessa feministiska kunskapsteoretiker eftersom det skulle innebära att kritik mot det manliga, vita västerländska perspektivet inte längre behöver lösas med just feminism. Om dessa personers forskning delvis kan utvärderas oberoende av dem, kan man inte kritisera forskningen som sådan för att vara, exempelvis, inneboende sexistisk. Man kan på sin höjd tala om sexistiska personer och sexistiska _praktiker _(vilket förvisso kan vara ett ansenligt antal). Men dessa kan klassas som sexistiska helt oberoende av den feministiska kunskapsteorin.

Så återigen, vad fyller feministisk kunskapsteori för nytta?

Sexism och den socialkonstruktivistiska paradoxen

Om män dominerar forskarsamhället (och övriga samhället) blir den kunskap och normer de producerar så att säga maskulint färgad. I värsta fall leder det till sexistiska teorier som utesluter kvinnor och andra minoriteter:

[…] much feminist science criticism is devoted to exposing the influence of social and political factors on scientific inquiry. Scientists advocate androcentric and sexist theories because they are influenced by the sexist values of the wider society.

Feministernas lösning på sexismen inom exempelvis vetenskapen är att så många minoriteter som möjligt (läs svarta, kvinnor, latinamerikaner etc.) bör ägna sig åt kunskapsproduktion.

Men det följer inte alls utifrån antagandet att alla har ett situerat perspektiv. Snarare bör man anta en kunskapsteori som utgår från individen. Detta brukar kallas den socialkonstruktivistiska paradoxen:

This would seem to imply that, to eliminate these social biases, feminists adopt an individualist epistemology. Instead, feminist epistemologists urge, not that inquirers insulate themselves from social influences, but that they restructure scientific practices to be open to different social influences. Call this the paradox of social construction.

Det är nämligen en paradox att säga att människor med en viss bakgrund inte förmår producera kunskap som är fri från negativt socialt inflytande, för att därefter säga att man bör öka personer med en rakt motsatt bakgrund och därmed också en annan form av socialt inflytande. Om man utgår från feministernas premisser vore det snarare mer lämpligt att göra kunskapsproduktion till en individfråga.

De feministiska kunskapsteoretikerna menar också att kvinnors och minoriteters perspektiv är marginaliserade, i förhållande till det manliga perspektivet. Och just därför – inte trots – kan kvinnliga och minoriteters perspektiv producera bättre kunskap (som sagts tidigare, det är ju den som är mest förtryckt som har tolkningsföreträde). Men om så är fallet, borde det innebära att minoriteter bör marginaliseras mer, inte mindre.

Att hålla fast vid standpoint theory blir därför svårt. Ska man kritisera kunskap därför att den kommer från en specifik grupp av människor underminerar man samtidigt sin egen kritik. Med relativism blir sexism bara ett perspektiv av flera. Det är inte mer rätt eller fel än avsaknaden av sexism. Men om man accepterar att det finns åtminstone en eller ett fåtal objektiva principer för att producera kunskap underminerar man återigen behovet av feministisk kunskapsteori och gör sig själv irrelevant.

Så frågan kvarstår: Om vi är överens om att ta bort sexism från vetenskap och samhälle, varför skulle vi behöva just feministisk kunskapsteori för att göra det?

Ska feminismen genomsyra allt?

Trots den feministiska kunskapsteorins antagandena som leder till en individcentrerad kunskapssyn verkar det snarare finnas omvända tendenser. Exempelvis förespråkas det ibland att feminismen ska genomsyra all annan kunskap, vare sig det är naturvetenskap eller samhällsvetenskap och humaniora.

Feminism blir då ett slags övergripande perspektiv som tillämpas på all kunskap, därav resultat som feministisk fysik, feministisk kemi, feministisk matematik, och så vidare. Vissa feminister menar till och med att feminism bör ses som ett virus som skapar oordning i traditionella vetenskaper och främjar politiskt aktiva kvinnor. I svensk utbildningsväsende är genusperspektiv (och i viss mån hållbarhetsperspektiv) ingen ovanlighet. Det kanske till och med är regeln, snarare än undantaget.

Men att betrakta ett och endast ett övergripande perspektiv som ska influera all annan kunskap leder oundvikligen till problem (1 i bilden nedan). För ett sådant projekt skulle vara en god väg till att utradera mångfald inom forskning, trots alla goda föresatser om motsatsen. Om man ser världen utifrån ett och endast ett perspektiv finns det en övervägande risk att man skapar ett totalitärt perspektiv där alla sociala problem reduceras till en enda förklaring. Men man bör i stället, på sin höjd, se feministisk kunskapsteori som ett perspektiv bland flera (2).

Slutsats

Det är uppenbart att när man tar på sig feministiska glasögon så avtecknas verkligheten i en feministisk färgskala. Dock riskerar man att bli färgblind om man låter en enda färgskala skina på näthinnan länge nog för att andra nyanser ska försvinna.

Min invändning mot feministisk kunskapsteori är, väldigt kort, att den inte är intresserad av sanning (utan kvinnors rättigheter i vid bemärkelse), och därmed heller inte en kunskapsteori.

Att hävda mångfald men samtidigt begränsa mångfalden till feminism är också en farlig väg att gå. När kritik mot en idé blir den springande punkten för idéns riktighet, och att det därmed behövs mer av denna idé, så har man målat in sig i ett dogmatiskt hörn. Ingen kritik blir nämligen möjlig.

Legitim kunskapsproduktion måste, i någon mån, bygga på rationalitet, logik och empiri. Om den inte gör det, finns det heller ingen grund för kvinnor (eller någon annan) att hävda att sexism och dylikt förekommer, vilket filosofen Ellen Klein förtjänstfullt uttryckt:

Feminists without objectivity are feminists without evidence of sexism. (s. 46)

The ability to argue that women have been oppressed and ought not be requires precisely the kinds of objective facts and reasoned values supporters of relativism claim do not exist. (s. 231)

Det betyder dock inte, som många tror, att rationalitet, logik och empiri är fria från invändningar och kritik. Det är de inte. Allt bör kritiseras. Men alla tre kan omöjligen kritiseras samtidigt i sin helhet, eftersom det leder till kunskapsrelativism.

Avslutningsvis kan man konstatera att utan objektivitet finns det inte ens en grund att argumentera för subjektivitet. Det är paradoxens kärna, när man antar en rationalitet man samtidigt förnekar.

Referenser

• Klein, E. R. (1996). Feminism under fire. Amherst, N.Y.: Prometheus Books.
• Patai, D. & Koertge, N. (1994). Professing feminism: cautionary tales from the strange world of women’s studies. New York: Basic Books.