in Mediekritik

Att våga ta debatten

Det finns ett argument jag finner särskilt intressant. Det är den att ta debatten. Eller ibland också att våga vägra ta debatten.

Bland annat har vi sett journalister som sagt att man ska våga vägra debatten, vilket förmodligen har sitt ursprung i den svenska debatten (åtminstone på senare tid) sedan Ali Esbati lade fram idén.

Jag har även fått en kommentar här på bloggen där Rikard påpekade:

[…] du legitimerar argumentet genom att ta det på allvar när du kommer med motargument.

Jag är inte helt säker på vad ”ta det på allvar” betyder, men gissningsvis att argumentet har någon sorts betydelse om man bemödar sig att bemöta det. Implicit skulle det också betyda det omvända, att om man inte kommer med motargument, är argumentet betydelselöst (och därmed inte värt att ”ta på allvar”). Således kan jag med min reaktion på ett argument bestämma dess betydelsefullhet, vilket är absurt ur ett argumentationsteoretiskt perspektiv. Men förmodligen vettigt ur ett rent psykologiskt perspektiv. Titta inte minst på reaktionerna på Lars Vilks teckningar, som många tycker inte ens borde ha ritats från första början med tanke på de reaktioner de väckte (däribland mordhot och mordförsök).

Citatet ovan må också vara trivialt sant i den mening att man godkänner antagandena i en fråga genom att svara på frågan. Det klassiska exemplet är ”Har du slutat slå din fru?” varpå svaren ja eller nej automatiskt innebär att mannen slår sin fru. Men argument är inte frågor (och frågor är inte argument), varpå det nödvändigtvis inte innebär att man accepterar argumenten på samma sätt som frågor genom att kritisera dem.

Det är också trivialt sant att ett argument begränsar antalet motargument som teoretiskt kan göras. Om någon säger att ”Pluto är en planet” begränsar det naturligtvis kommande motargument att antingen visa på ett astronomiskt faktafel (Pluto är en dvärgplanet), en felaktig definition (”planet”) eller felaktig attribution (ordet ”är” skulle med andra ord ge en felaktig attribution om vi pratar om Musse Piggs hund Pluto snarare än planeten).

Det är också värt att notera att ”du legitimerar argumentet genom att ta det på allvar när du kommer med motargument” kan te sig som ett faktapåstående – ett påstående om hur verkligheten är. Men det är snarare en normativ definition.

Rikard menar vidare i sin kommentar att om man antar grunden för argumentet, så antar man också diskussionens ramar. Till exempel, i frågan om övervakning och rent mjöl i påsen (som vi ursprungligen diskuterade) reduceras diskussionen till hur statens jakt på brottslingar kan bli så effektiv som möjlig snarare än frågan om privatliv och integritet. Det är dock ett felaktigt argument. Att jag kritiserar ett enskilt argument säger nämligen ingenting om debatten som helhet, där det garanterat finns andra argument. Det är fullt möjligt att kritisera ett enskilt argument i taget även om det argumentet ingår i en debatt som är partisk för ett typ av perspektiv (exempelvis statens legitima jakt på brottslingar). Det är mer en pragmatisk fråga då dygnet bara har 24 timmar och vi människor har olika intresseområden.

Det är med andra ord ett felslut att hävda att (a) kritik av argument skulle innebära att man (b) accepterar premisserna för en diskussion. B följer nämligen inte på A då det är ett kombinerat komposition- och divisionsfelslut.

Dessutom, om man finner att debattens ramar är för strama så är det ett utmärkt tillfälle att göra något åt det. Att lägga fram de argument som sällan lyfts fram torde i så fall vara en bättre strategi än att proklamera att de sällan lyfts fram och sedan undvika att lägga fram dem. Man får inte vara rädd för att yttra sin åsikt.

Ett argument kan ju dessutom väsentligen förändras beroende på vilken kontext man sätter det i.

Jag ser ganska många debattörer som hävdar att den ena vägen inte är den rätta att gå för att påverka människor. De kommer ofta med väl underbyggda argument till varför det är så. Men lika ofta ser jag motsatsen, varför man ska välja just den motsatta strategin. Problemet är att det är lätt att konstruera en föreställning och hitta argument för den, än att faktiskt utvärdera vad som är övertygande.

Människor ägnar sig nämligen i stor utsträckning åt målorienterad argumentation för att hitta stöd till sina övertygelser. Motsatsen är noggrann eller exakt argumentation, som syftar till att argumentera på ett sådant sätt att det leder till de mest korrekta slutsatserna. Det är det som psykologen Ziva Kunda kallar accuracy-oriented motivated reasoning.

Skriv en kommentar

Comment

tre + fjorton =