Problemet med intersektionalitet och diskriminering
Jag har skrivit en hel del om diskriminering och rättigheter tidigare. Min tidigare slutsats var ungefär detta: Individen är det viktiga, inte gruppen.
För så fort man ska placera in människor i grupper och se om de är diskriminerade eller inte, så beror diskrimineringen helt och hållet på vilka grupper man väljer att stoppa in människorna i. Just det: Väljer. Man kan antingen vara diskriminerad eller icke-diskriminerad genom att helt enkelt identifiera sig med någon annan grupp.
Det bekräftas också av Kimberlé Crenshaws forskning om rasteori (notera att ”ras” är ett etablerat begrepp i USA). Läs exempelvis följande:
The idea of intersectionality threatens to destabilize the concept of discrimination. The idea highlights what is problematic about any account of discrimination that abstracts from how different salient identities converge to shape the experiences of persons. But, taken to the hilt, the idea of intersectionality might appear to undermine any feasible account of discrimination. Reflection on Crenshaw’s own intersectional account illustrates the point: she examines the intersection of race and gender but abstracts from other salient social identities, such as disability status, sexual orientation, and religion. Any of those additional identities can and do converge with race and gender to form distinctive experiences of discrimination, and so abstracting from those identities seems problematic from the perspective that the idea of intersectionality opens to us. Yet, no feasible treatment can take into account all of those identities and the many more socially salient identities that persons have in contemporary societies.
Källa: Altman, Andrew, ”Discrimination”, The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Spring 2011 Edition), Edward N. Zalta (ed.), URL = http://plato.stanford.edu/archives/spr2011/entries/discrimination/
Använder man intersektionalitet för att prata om diskriminering slår man alltså knut på sig själv. Varför ska man välja just kön (eller något annat) när man pratar om diskriminering, och ignorera de andra kategorierna? Det är ju fullt möjligt att man (teoretiskt) är diskriminerad i ett avseende men tvärtom är den som diskriminerar i ett annat.
Det beror på att sociala konstruktioner (kön, ras/etnicitet, sexuell läggning etc) försöker placera in fysiska entiteter (individer) i flera grupper samtidigt. Som jag skrivit tidigare om individuella rättigheter:
En svart man som kränker en vit kvinnas rättigheter, är dels man (vars grupp kränker kvinnors rättigheter) och dels svart (som får sina rättigheter kränkta av vita). Eller ta en funktionshindrad person som exempel, som kränker en homosexuell persons rättigheter. Vem är det egentligen som är kränkt och varför?
Diskriminering och heteronormativitet
Dessutom kan man konstatera två andra saker:
1. All diskriminering bygger på en normativ teori. Det vill säga, när vi säger att någon är diskriminerad så säger vi också att det bör förhålla sig på ett annat sätt. Att saker och ting inte bör vara som de är, att det finns ett sätt som är ”bättre”.
Det innebär att diskriminering inte är så enkelt som att ”beskriva” verkligheten. Utan en normativ teori i botten kommer man alltså ingenstans med att presentera statistik och säga att diskrimineringen är så-och-så hög. Statistiken är nämligen deskriptiv.
Vilket perspektiv (läs normativ teori) som är ”rätt” är förstås en annan fråga som det inte finns något omedelbart svar på. Däremot kan det ju finnas mer eller mindre lämpliga svar, och framför allt mer eller mindre lämpliga argument.
Åtskillnaden mellan normativa och deskriptiva utsagor är viktig att ha i åtanke. Annars riskerar man att beskriva verkligheten utifrån ett presupponerat perspektiv (alltså att man tar för givet att ett visst perspektiv är rätt, utan att argumentera för saken).
2. Heteronormativitet kan betyda två saker.
(a) Dels heteronormativitet som i det som är statistiskt sannolikt. Det är ett deskriptivt mått. Wikipedia ger ett bra exempel:
Språkligt tar sig normen uttryck i till exempel meningen ”din mamma och din pappa”, som utgår från antagandet att det tilltalade barnet lever i en familj med föräldrar av skilda kön.
De flesta människor har en mamma och pappa i sin familj (till skillnad från mamma/mamma eller pappa/pappa). Det är en deskriptiv och statistisk fråga.
(b) Sedan finns frågan om huruvida det är rätt eller önskvärt att de har en mamma och pappa (till skillnad från mamma/mamma, pappa/pappa, endast mamma, endast pappa eller liknande). Det är däremot en normativ fråga.
Det är alltså inte så att alla språkliga uttryck där man förutsätter saker som är statistiskt sannolika (a), nödvändigtvis måste vara uttryck för heteronormativitet i den andra betydelsen (b).