Peter M. Dahlgren Samlade texter

Tycker du kvotering är en bra idé? Kanske du ska växa upp.

Kvotering kan bara sammanfattas på ett sätt: maktmissbruk.

Att diskriminera är sällan positivt, men att kvotera anses nödvändigt för att komma tillrätta med diskrimineringen.

Men lagstadgad diskriminering som metod för att stävja samhällelig diskriminering sätter viktiga rättsprinciper som likabehandling ur spel för att man är missnöjd med resultatet av likabehandlingen.

I den här texten kommer jag att först gå igenom diskriminering och rättvisa, därefter hur strukturer används på ett felaktigt sätt för att påvisa diskriminering. I det stora hela är det en sågning av konsekventialism, normativ feminism, och andra strukturalistiska föreställningar, längs med fotvalvet.

Först av allt, skillnaden mellan jämlikhet och jämställdhet:

Vad är diskriminering?

Diskriminering är i sin vidaste betydelse ett uteslutande eller åtskillnad mellan något. Till exempel diskriminerar vi mellan kriminella och icke-kriminella i lagstiftningen, samt mellan barn och gamla. Men i huvudsak menar man något negativt när man pratar om diskriminering.

Här ska vi fokusera på otillbörlig diskriminering, alltså diskriminering som inte bör förekomma därför att den är orättvis. Att diskriminera en person med undermålig utbildning till en läkartjänst är därför varken otillbörlig eller orättvis.

Lättast är om vi sätter in diskriminering med sitt motsatspar rättslikhet:

1. Lika fall behandlas lika
(direkt rättslikhet) 		2. Lika fall behandlas olika
(direkt diskriminering)
3. Olika fall behandlas lika
(indirekt diskriminering) 		4. Olika fall behandlas olika
(indirekt rättslikhet)

Diskriminering råder alltså i fall 2 och 3, medan det råder rättslikhet bland de övriga två.

Tanken känns säkert igen från dagens jämställdhetsdebatt där män har svårt att komma in på mansdominerade utbildningar och kvinnor har svårt att komma in på kvinnodominerande utbildningar enbart på grund av sitt kön. Psykologprogrammet i Lund tog inte in några kvinnor alls under tre år, för att nämna ett exempel.

Det är för övrigt intressant hur vi kan fördöma nazisterna som diskriminerade judar för att uppnå jämlikhet (åtminstone innan alla fördämningar släppte och förintelsen började), medan vi i Sverige aktivt väljer att diskriminera män och kvinnor för att uppnå samma resultat i fördelning. Är det alltså värre att diskriminera på grund av religion snarare än kön? Kan någon informera mig om var den prioriteringsordningen finns att läsa?

Vad är egentligen rättvist?

I debatten kring diskriminering pratas det ofta om vad som är rättvist. Att vi ”tyvärr” måste kvotera för att uppnå rättvisa. Så vad är egentligen rättvisa? Enkelt uttryckt är rättvisa att lika fall ska behandlas lika (direkt rättslikhet). Vi kan skilja mellan två typer av rättvisor:

Kvotering innebär alltså att man aktivt väljer att behandla människor orättvist (olika fall lika) för att uppnå rättvisa (att lika fall ska behandlas lika). Det är som synes en mycket allvarlig motsägelse.

Den feministiska invändningen mot det här, är att objektivitet och rättvisa är ”patriarkala” idéer och därför kan avfärdas. Här gör man sig dock skyldig till ett genetiskt felslut, vilket innebär att man menar att påståendet är falskt därför att man ogillar källan (John Rawls, i huvudsak). Givet feminism, så är kritik per definition patriarkal, vilket är ett mycket bekvämt sätt att argumentera. Men ett påståendes tillblivelse är i detta sammanhang irrelevant för dess sanningshalt.

Ingen skulle säga att relativitetsteorin är falsk därför att Albert Einstein var en man. Relativitetsteorin måste stå på egna ben och dess sanningshalt har föga att göra med dess upphovsman. (Läs exempelvis Lawrence Kohlberg och Carol Gilligan om dispyten kring den ”patriarkala” moralen.)

Kvotering: Att bekämpa något ont med mer ont

Tanken med kvotering är att komma till bukt med diskriminering med hjälp av ännu mer diskriminering för att uppnå rättvisa, vilket är som vi såg ovan en motsägelse. Då diskrimineringen anses vara ond, kommer man tillrätta med det onda genom att tillfoga mer ondska. Ungefär som en brandkår utrustad med bensin i vattenslangarna. Här kommer alltså likheten genom lagen på kollisionskurs med likheten i lagen.

Att kvotera in en kvinna (eller homosexuell eller jude för den delen) innebär alltså att likheten genom lagen står i direkt konflikt med likheten i lagen. Lagstiftarna häller alltså bensin på elden. Man flyttar ett upplevt problem från samhället och cementerar det i lagstiftning, fast åt ”andra hållet”, och förklarar i samma veva det som en triumferande seger för jämställdheten.

Ett mer flagrant exempel är Sydafrika och förslag om raskvotering för att förbättra jämställdheten mellan svarta och vita. Förslaget innebär att miljoner människor tvingas lämna sina hem eftersom de har fel hudfärg för att gå till jobbet där de bor. De måste nämligen fördelas jämnt över landet – allt i den goda jämställdhetens namn.

Att man en gång diskriminerat svarta löses alltså enkelt genom att under motsvarande tid diskriminera vita. Apartheid är alltså endast fel så länge jämställdheten drabbas negativt, då jämställdheten är överordnad enskilda människors rättigheter. I ett sådant grupperspektiv har människor slutat existera och ersatts av siffror. Människor blir blott kugghjul i jämställdhetens maskineri.

Ojämn är inte samma sak som orättvis

Som vi kan se ovan handlar inte kvotering om rättvisa, utan om jämställdhet. Jämställdhet bygger inte på föreställningen att alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter, att lika fall behandlas lika, utan att alla ska få ta del av samma utfall (samma utfall tolkas i det fallet som en rättighet). Det är en del av en större konsekventialistisk etik som hänger ihop med flera typer av vänsterideologier och utilitarismer: Alla ska få lika stor del av kakan (strikt egalitarism).

En av anledningarna till att jämställdhet är så populärt är att det är väldigt lätt att kvantifiera, och siffror tycks alltid vara vetenskapliga och objektiva. Det räcker med att öppna ett Excelark och mata in siffror i två kolumner. Står det något annat än 50 i respektive kolumn är det ojämställt. Ofta tar detta sig i uttryck att kvotering måste användas för att komma tillrätta med ”problemet”.

Detta problem existerar dock bara om man förutsätter att ojämn är detsamma som orättvis. Bara för att ett utfall ser ut på ett visst sätt, till exempel 30 procent kvinnor och 70 procent män på en arbetsplats, innebär det inte att utfallet är orättvist så länge lika fall behandlats lika. Man måste ta hänsyn till hur strukturerna uppstått, och inte bara titta på att de faktiskt har uppstått. (Mer om detta finns i min kritik mot kollektivisering av människor.)

Det räcker alltså inte med att titta på statistik och säga att det är orättvist eller förekommer någon slags strukturell diskriminering. Man måste se om den strukturella diskrimineringen är otillbörlig. På detta vis kan könsmaktsordningen och andra strukturalistiska idéer ignorera hur strukturer uppstått och i stället försöka förleda oss att tro att strukturen i sig är ett mått på orättvisa. ”Tänk att det bara är två kvinnor i styrelsen bland alla män!” är inte ett helt ovanligt uttalande.

Strukturell diskriminering är med andra ord ingen kvantitativ fråga, utan först och främst en kvalitativ sådan. Man måste därför gå in och belysa varje enskilt fall för att upptäcka otillbörlig diskriminering. Visst, det är betydligt lättare att sammanställa antalet kön i Excelark, liksom att räkna hur många svarta som bor i vilken landsände. Men strävar man efter rättvisa bedömningar får man faktiskt anstränga sig lite hårdare.

Kvoterade blir betraktade som barn

Den otillbörliga diskriminering kränker också alltid ett eller flera andra värden. Om vi tar kvinnliga kvoterande som exempel (det omvända gäller förstås män, och andra grupper):

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att lagstiftning som ett instrument för att nå jämlikhet kränker ett rättsstatsvärde. Det är också en form av maktmissbruk. En politiker som underlåter att använda lagstiftning för att nå jämlikhet har däremot inte kränkt något rättsstatsvärde eller missbrukat sin makt. Ojämna strukturer är inte heller samma sak som orättvisa strukturer. Och om strukturen de facto är orättvis är det en kvalitativ snarare än kvantitativ fråga. Man kan alltså inte räkna kön och dra slutsatser om orättvisor.

Vill man prata om orättvisor får man titta på vad människorna gör, inte vad de är.

Man kan fråga sig varför kvotering har fått ett sådant järngrepp om politiken om det är ondska som försöker korrigera ondska. Den enkla förklaringen är att människor hellre har fel i grupp än rätt ensamma.

Om man strävar efter att minska ojämlikheten är det en god idé att inte instifta lagar som bara tippar vågskålen åt andra hållet och låter motparten bli diskriminerad i stället.

Referenser

Publicerad 2011-07-01