Tycker du kvotering är en bra idé? Kanske du ska växa upp.

Peter Dahlgren, fredag 1 juli 2011

Kvotering kan bara sammanfattas på ett sätt: Maktmissbruk av de som inte förstår bättre.

Att diskriminera är sällan positivt, men att kvotera anses nödvändigt för att komma tillrätta med diskrimineringen.

Men lagstadgad diskriminering som metod för att stävja samhällelig diskriminering sätter viktiga rättsprinciper som likabehandling ur spel för att man är missnöjd med resultatet av likabehandlingen.

I den här texten kommer jag att först gå igenom diskriminering och rättvisa, därefter hur strukturer används på ett felaktigt sätt för att påvisa diskriminering. I det stora hela är det en sågning av konsekventialism, normativ feminism, och andra strukturalistiska föreställningar, längs med fotvalvet.

Först av allt, skillnaden mellan jämlikhet och jämställdhet:

  • Jämlikhet innebär att alla individer ska vara lika inför lagen och inneha ha samma rättigheter (och möjligheter).
  • Jämställdhet är jämlikhet mellan könen, med skillnaden att makt och inflytande ska delas jämnt mellan könen (alltså inte individerna).

Vad är diskriminering?

Diskriminering är i sin vidaste betydelse ett uteslutande eller åtskillnad mellan något. Till exempel diskriminerar vi mellan kriminella och icke-kriminella i lagstiftningen, samt mellan barn och gamla. Men i huvudsak menar man något negativt när man pratar om diskriminering.

Här ska vi fokusera på otillbörlig diskriminering, alltså diskriminering som inte bör förekomma därför att den är orättvis. Att diskriminera en person med undermålig utbildning till en läkartjänst är därför varken otillbörlig eller orättvis.

Lättast är om vi sätter in diskriminering med sitt motsatspar rättslikhet:

1. Lika fall behandlas lika
(direkt rättslikhet)
2. Lika fall behandlas olika
(direkt diskriminering)
3. Olika fall behandlas lika
(indirekt diskriminering)
4. Olika fall behandlas olika
(indirekt rättslikhet)

Diskriminering råder alltså i fall 2 och 3, medan det råder rättslikhet bland de övriga två.

  • Direkt diskriminering är exempelvis när judar fråntas rättigheter som andra människor har. Det kan också handla om en domare som favoriserar åklagaren framför försvaret och går åklagaren till mötes. En arbetsgivare som utan skäl kräver att alla anställda ska vara minst 175 cm långa är också en direkt diskriminering eftersom en sådan regel drabbar i huvudsak kvinnor (lika fall behandlas olika).
  • Indirekt diskriminering är exempelvis när nazisterna för jämställdhetens skull bestämde att judarna skulle tillfogas en numerus clausus i vissa yrken och utbildningar, det vill säga begränsa deras antal för att främja jämställdheten (olika fall behandlas lika). Det fanns också en konspiratorisk idé om att judarna besatt många maktpositioner i samhället, och att en numerus clausus skulle åtgärda det problemet.

Tanken känns säkert igen från dagens jämställdhetsdebatt där män har svårt att komma in på mansdominerade utbildningar och kvinnor har svårt att komma in på kvinnodominerande utbildningar enbart på grund av sitt kön. Psykologprogrammet i Lund tog inte in några kvinnor alls under tre år, för att nämna ett exempel.

Det är för övrigt intressant hur vi kan fördöma nazisterna som diskriminerade judar för att uppnå jämlikhet (åtminstone innan alla fördämningar släppte och förintelsen började), medan vi i Sverige aktivt väljer att diskriminera män och kvinnor för att uppnå samma resultat i fördelning. Är det alltså värre att diskriminera på grund av religion snarare än kön? Kan någon informera mig om var den prioriteringsordningen finns att läsa?

Vad är egentligen rättvist?

I debatten kring diskriminering pratas det ofta om vad som är rättvist. Att vi ”tyvärr” måste kvotera för att uppnå rättvisa. Så vad är egentligen rättvisa? Enkelt uttryckt är rättvisa att lika fall ska behandlas lika (direkt rättslikhet). Vi kan skilja mellan två typer av rättvisor:

  • Distributiv rättvisa. Hur resurser ska fördelas i ett samhälle vilket också förutsätter att det finns flera olika intressen. Kvotering med motiveringen att saker och ting ska delas lika (strikt egalitarism) är den mest primitiva formen av distributiv rättvisa.
  • Kommutativ rättvisa. Denna rättvisa kan ses som en form av kompensation eller bytesrätt. Det kan exempelvis handla om att en brottsling ska få ett straff som står i proportion till brottet, eller att du ska få din egendom återställd om den blir sönderslagen (korrektiv rättvisa). Det kan också innebära att du får en högre lön om du har en hög utbildning, och det omvända, alltså lägre lön för låg utbildning.

Kvotering innebär alltså att man aktivt väljer att behandla människor orättvist (olika fall lika) för att uppnå rättvisa (att lika fall ska behandlas lika). Det är som synes en mycket allvarlig motsägelse.

Den feministiska invändningen mot det här, är att objektivitet och rättvisa är ”patriarkala” idéer och därför kan avfärdas. Här gör man sig dock skyldig till ett genetiskt felslut, vilket innebär att man menar att påståendet är falskt därför att man ogillar källan (John Rawls, i huvudsak). Givet feminism, så är kritik per definition patriarkal, vilket är ett mycket bekvämt sätt att argumentera. Men ett påståendes tillblivelse är i detta sammanhang irrelevant för dess sanningshalt.

Ingen skulle säga att relativitetsteorin är falsk därför att Albert Einstein var en man. Relativitetsteorin måste stå på egna ben och dess sanningshalt har föga att göra med dess upphovsman. (Läs exempelvis Lawrence Kohlberg och Carol Gilligan om dispyten kring den ”patriarkala” moralen.)

Kvotering: Att bekämpa något ont med mer ont

Tanken med kvotering är att komma till bukt med diskriminering med hjälp av ännu mer diskriminering för att uppnå rättvisa, vilket är som vi såg ovan en motsägelse. Då diskrimineringen anses vara ond, kommer man tillrätta med det onda genom att tillfoga mer ondska. Ungefär som en brandkår utrustad med bensin i vattenslangarna. Här kommer alltså likheten genom lagen på kollisionskurs med likheten i lagen.

  • Likhet i lagen innebär att det inte finns några diskriminerande kriterier i lagen. Till exempel att kvinnor ska kunna komma in på en psykologutbildning oaktat sitt kön (utan snarare på sina erfarenheter eller andra relevanta meriter för utbildningen).
  • Likhet genom lagen innebär att jämlikhet ska uppnås med hjälp av lagen. Det kan handla om att kvinnor diskrimineras av medborgarna i samhället, men däremot inte i lagstiftningen. Genom att stifta en lag som gynnar kvinnor (och därmed diskriminerar män i lagen), är tanken att man alltså når jämlikhet.
  • Likhet inför lagen innebär att lagen ska gälla alla. En politiker ska exempelvis inte kunna undvika fängelse bara för att denne är politiker.

Att kvotera in en kvinna (eller homosexuell eller jude för den delen) innebär alltså att likheten genom lagen står i direkt konflikt med likheten i lagen. Lagstiftarna häller alltså bensin på elden. Man flyttar ett upplevt problem från samhället och cementerar det i lagstiftning, fast åt ”andra hållet”, och förklarar i samma veva det som en triumferande seger för jämställdheten.

Ett mer flagrant exempel är Sydafrika och förslag om raskvotering för att förbättra jämställdheten mellan svarta och vita. Förslaget innebär att miljoner människor tvingas lämna sina hem och sin landsände eftersom de har fel hudfärg för att gå till jobbet där de bor. De måste nämligen fördelas jämnt över landet – allt i den goda jämställdhetens namn.

Att man en gång diskriminerat svarta löses alltså enkelt genom att under motsvarande tid diskriminera vita. Apartheid är alltså endast fel så länge jämställdheten drabbas negativt, då jämställdheten är överordnad enskilda människors rättigheter. I ett sådant grupperspektiv har människor slutat existera och ersatts av siffror. Människor blir blott kugghjul i jämställdhetens maskineri.

diskriminering

Bilden ovan: Alla afroamerikaner skuldbeläggs kollektivt och tvingas betala högre avgifter på McDonalds beroende på vad andra afroamerikaner har gjort tidigare. (Okänt var bilden har sitt ursprung, men publicerad på 9gag.com – ja, humorsajten 9gag.com.)

Ojämn är inte samma sak som orättvis

Som vi kan se ovan handlar inte kvotering om rättvisa, utan om jämställdhet. Jämställdhet bygger inte på föreställningen att alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter, att lika fall behandlas lika, utan att alla ska få ta del av samma utfall (samma utfall tolkas i det fallet som en rättighet). Det är en del av en större konsekventialistisk etik som hänger ihop med flera typer av vänsterideologier och utilitarismer: Alla ska få lika stor del av kakan (strikt egalitarism).

En av anledningarna till att jämställdhet är så populärt är att det är väldigt lätt att kvantifiera, och siffror tycks alltid vara vetenskapliga och objektiva. Det räcker med att öppna ett Excelark och mata in siffror i två kolumner. Står det något annat än 50 i respektive kolumn är det ojämställt. Ofta tar detta sig i uttryck att kvotering måste användas för att komma tillrätta med ”problemet”.

Detta problem existerar dock bara om man förutsätter att ojämn är detsamma som orättvis. Bara för att ett utfall ser ut på ett visst sätt, till exempel 30 procent kvinnor och 70 procent män på en arbetsplats, innebär det inte att utfallet är orättvist så länge lika fall behandlats lika. Man måste ta hänsyn till hur strukturerna uppstått, och inte bara titta på att de faktiskt har uppstått. (Mer om detta finns i min kritik mot kollektivisering av människor.)

Det räcker alltså inte med att titta på statistik och säga att det är orättvist eller förekommer någon slags strukturell diskriminering. Man måste se om den strukturella diskrimineringen är otillbörlig. På detta vis kan könsmaktsordningen och andra strukturalistiska idéer ignorera hur strukturer uppstått och i stället försöka förleda oss att tro att strukturen i sig är ett mått på orättvisa. ”Tänk att det bara är två kvinnor i styrelsen bland alla män!” är inte ett helt ovanligt uttalande.

Strukturell diskriminering är med andra ord ingen kvantitativ fråga, utan först och främst en kvalitativ sådan. Man måste därför gå in och belysa varje enskilt fall för att upptäcka otillbörlig diskriminering. Visst, det är betydligt lättare att sammanställa antalet kön i Excelark, liksom att räkna hur många svarta som bor i vilken landsände. Men strävar man efter rättvisa bedömningar får man faktiskt anstränga sig lite hårdare.

Kvoterade blir betraktade som barn

Den otillbörliga diskriminering kränker också alltid ett eller flera andra värden. Om vi tar kvinnliga kvoterande som exempel (det omvända gäller förstås män, och andra grupper):

  • Det är kränkande för en kvinna att inte få en objektiv bedömning för sina kvalifikationer, utan blir betraktad som ett barn.
  • Det kränker också kvinnan för alla de kvinnor som faktiskt får en objektiv bedömning.
  • Det kränker mannens värde eftersom hans meriter betraktas som mindre värda.
  • Kvinnan och mannen blir inte behandlade för sina egna prestationer, utan för andras generaliseringar och fördomar.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att lagstiftning som ett instrument för att nå jämlikhet kränker ett rättsstatsvärde. Det är också en form av maktmissbruk. En politiker som underlåter att använda lagstiftning för att nå jämlikhet har däremot inte kränkt något rättsstatsvärde eller missbrukat sin makt. Ojämna strukturer är inte heller samma sak som orättvisa strukturer. Och om strukturen de facto är orättvis är det en kvalitativ snarare än kvantitativ fråga. Man kan alltså inte räkna kön och dra slutsatser om orättvisor.

Vill man prata om orättvisor får man titta på vad människorna gör, inte vad de är.

Man kan fråga sig varför kvotering har fått ett sådant järngrepp om politiken om det är ondska som försöker korrigera ondska. Den enkla förklaringen är att människor hellre har fel i grupp än rätt ensamma.

Om man strävar efter att minska ojämlikheten är det en god idé att inte instifta lagar som bara tippar vågskålen åt andra hållet och låter motparten bli diskriminerad i stället.

Referenser
Bauhn, Per, ”Om normativ strukturalism”, Filosofisk tidskrift, 2004, nr 1.
Frändberg, Åke, ”Rättslikhet”, Filosofisk tidskrift, 2011, nr 2.
Gilligan, Carol, 1982 [1993], In a Different Voice: Psychological Theory and Women’s Development, Cambridge, MA: Harvard University Press, 1982; reprinted with a new preface, 1993.
Gosepath, Stefan, ”Equality”, The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Spring 2011 Edition), Edward N. Zalta (ed.), URL = <http://plato.stanford.edu/archives/spr2011/entries/equality/>.
Kohlberg, Lawrence, 1984, Essays in Moral Development (Volume 1: The Philosophy of Moral Development), Harper and Row, 1981; Volume 2: The Psychology of Moral Development, San Francisco: Harper and Row.
Lamont, Julian and Favor, Christi, ”Distributive Justice”, The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Fall 2008 Edition), Edward N. Zalta (ed.), URL = <http://plato.stanford.edu/archives/fall2008/entries/justice-distributive/>.
Rawls, John, 1971, A Theory of Justice, Cambridge, MA: Harvard University Press.
Slote, Michael, ”Justice as a Virtue”, The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Fall 2010 Edition), Edward N. Zalta (ed.), URL = <http://plato.stanford.edu/archives/fall2010/entries/justice-virtue/>.

10 kommentarer

Ja, kvotering behövs! Men inte på det sättet som ni menar. I ett land som sverige, t ex, så skulle 60 procent av alla tjänster gå till kristna och max 1 procent till judar (och inte tvärtom som är fallet nu) eftersom det förhåller sig så i vårt övervägande kristna sverige och 10 procent till muslimer. Detta skulle gälla överlag i hela landet. Sådant kallas demokrati! Men judarna har aldrig varit kända för sina demokratiska värdäringar. Därför har vi judisk apartheid i hela världen! Daniel Gilfry partiledare C A M P

av Daniel Gilfry den 03 juli 2011 klockan 14:56. #

Du pratar i nattmössan, Gilfry. Jag antar att judarna är bakom den globala uppvärmningen också? Och att de var de som skickade meteoriten som utplånade dinosaurierna?

av Peter Dahlgren den 06 juli 2011 klockan 14:32. #

Jag har i huvudsak fått följande invändning mot artikeln:

”Visst finns det några nackdelar med kvotering, men vi måste kvotera föra att skynda på utvecklingen”

Denna invändningen har jag egentligen gått igenom ovan, och den handlar om att man hellre ser sina egna politiska mål genomförda än att värna om mänskliga rättigheter. Egentligen är det sorgligt att människor betyder så lite, men tyvärr är det så i det politiska klimatet vi befinner oss i. Korrekt utfall enligt deras egna ideologi är mer värt än hur människorna behandlas i utfallet.

Nåväl, jag kan bara notera att mänskliga rättigheter är mindre viktiga för vissa än för andra.

Den konsekventialistiska etik som de förespråkar (antingen medvetet eller omedvetet) innebär att de alltid kommer att se människor som medel för att nå sina mål snarare än ett mål i sig själva. Kant varnade just för detta, men man kan inte ta för givet att alla som förespråkar politiska förändringar är insatta i vad som skrivits i ämnet ett par hundra år tillbaka i tiden (och visat vad som fungerar och vad som leder till horribla konsekvenser) så jag ska växla till en mer direkt nivå:

Är det okej att döda någon för att uppnå jämställdhet?

Enligt de som förespråkar konsekventialism är det förstås så, att enskilda människor har inte mycket att säga till om i det stora hela. Att döda en för att göra det bättre för tio andra är alltid det bättre alternativet.

Å andra sidan finns det de personer som tvekar och menar att människor inte får dödas hur som helst. Här tar de (medvetet eller omedvetet) ett avstånd från konsekventialismen och menar att människor inte får behandlas hur som helst, att de har rättigheter som inte får kränkas, trots att det kanske uppnår bra resultat om man avrättar dem.

Att jag bejakar människors rättigheter bör inte komma som en överraskning, i synnerhet när bloggen har det som uttalat mål. Människor, alltså individer, är de som ska berättigas rättigheter. Inte grupper av människor (”män”, ”kvinnor” eller ”homosexuella”).

Därför följer det att man inte får döda människor för att uppnå jämställdhet. Och man får heller inte kränka deras rättigheter på annat sätt, till exempel genom att hindra dem från att få ett specifikt jobb därför att de tillhör en grupp (”man”, ”heterosexuell”, ”kristen” eller ”västerlänning”) som tidigare haft samma eller liknande position.

Människor är inte något du kan använda som ett medel för att nå dina egna politiska mål. Människor är ett mål i sig själva.

Ju tidigare du inser det, desto bättre är det för mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter behövs just på grund av att det finns sådana som dig som tycker att andra människor inte har samma rättigheter eller värde som dig själv, eller att din politik ska genomföras på bekostnad av andra.

av Peter Dahlgren den 07 juli 2011 klockan 22:46. #

Det är inte alltid så enkelt.

Titta på fall som Sydafrika och Rhodesia (nuvarande Zimbabwe). De samhällena byggde på diskriminering och de med makt (vita) tog land och egendomar från de svarta.

När man bestämmer sig för att införa ett jämlikt samhälle istället kan man inte helt ignorera den redan uppbyggda diskriminering i finns i form av orättvis fördelning av makt, land och pengar.

Initialt måste någon kompensation/korrigering ske, annars kommer den ursprungliga diskrimineringen indirekt att finnas kvar. Hur man löser detta på ett någorlunda rättvist sätt är mycket svårt. Samma problem på en mindre nivå tampas vi med här i Sverige där samhället under lång tid inte varit jämställt.

Peter, jag fick inte någon klarhet över vad du ser som en bättre lösning än kvotering. Kan du kanske utveckla dina tankar?

av Krister Renaud den 29 juli 2011 klockan 13:29. #

Hoppsan, skrivfel. ”diskriminering i finns” ska vara ”diskriminering som finns”

av Krister Renaud den 29 juli 2011 klockan 13:30. #

Det är inte alltid så enkelt.

Nu är det ju precis det jag säger: Att det verkligen inte är enkelt, men att kvotering är en sällsamt dålig metod.

Initialt måste någon kompensation/korrigering ske, annars kommer den ursprungliga diskrimineringen indirekt att finnas kvar.

Nej, av två anledningar. För det första måste man inte alls diskriminera motparten därför att den andra parten tidigare har blivit diskriminerad. Två fel gör inte ett rätt.

För det andra skapar du en ny otillbörlig diskriminering för att komma tillrätta med den gamla otillbörliga diskrimineringen. Som jag redan konstaterat kan man inte enbart se till utfallet.

Samtidigt är det en paradox att hävda att hudfärg (och kön) inte ska spela någon roll för att inneha makt, men å andra sidan säga till de med fel hudfärg att de minsann inte kan få inneha makt. För det är vad kvotering innebär.

Man kan inte diskriminera en ny grupp av människor, och kalla det rättvisa, för att den gamla gruppen får det bättre. Det finns individer i gruppen som blir orättvist behandlade. Varför ska det vara rätt att straffa oskyldiga individer?

Peter, jag fick inte någon klarhet över vad du ser som en bättre lösning än kvotering. Kan du kanske utveckla dina tankar?

Den enda ståndpunkten jag för fram är att kvotering inte ska användas.

Frågan handlar inte om ”kvotering ska användas eller kom med ett bättre alternativ”. Frågan handlar om ”varför kvotering över huvud taget?”.

av Peter Dahlgren den 30 juli 2011 klockan 13:24. #

Det jag försöker belysa är att status quo kan i sig innebära diskriminering.

Kvotering tror jag är dumt på grund av de anledningar du nämner. Men jag känner mig inte bekväm med att ta det som ett argument att inte göra något.

Just i fallet med landägare i f.d apartheid-samhällen gör det extra tydligt. Varför ska de få behålla något de tillskansat sig orättmätigt?

Jag har svårt att resonera mig fram till ett förhållningssätt som jag är helt bekväm med och därför är det intressant att få andra infallsvinklar.

av Krister Renaud den 30 juli 2011 klockan 23:31. #

Anställningsform är inte direkt överförbart på äganderätt. Det går inte jämföra med att bli nekad en anställning på grund av sin biologi, med att någon (med våld, får man förmoda) tar en egendom från dig på grund av din biologi.

I det ena fallet har jag blivit nekad att tillskansa mig något. I det andra fallet har jag blivit fråntagen något. I det första fallet har jag rätt att få rättvisan återställd (det vill säga, kunna söka jobbet ifråga med likabehandling som princip) och i det senare fallet att få eventuell egendom tillbaka.

Däremot, om alla svarta blivit sparkade från sina jobb enbart på grund av sin hudfärg, har de också en rätt att få sina jobb tillbaka.

Paradoxen kvarstår:

1. Det är fel att diskriminera oskyldiga människor.

2. Det är rätt att diskriminera oskyldiga människor, om andra oskyldiga människor har blivit diskriminerade.

1 och 2 är oförenliga med varandra. Det beror på att kvotering är diskriminering.

Det jag försöker belysa är att status quo kan i sig innebära diskriminering.

Nej, status quo kan vara ett resultat av diskriminering.

av Peter Dahlgren den 31 juli 2011 klockan 00:58. #

Jag har precis börjat läsa denna blogg, förstår inte hur jag kan ha missat den. Mycket bra och riktigt kul att läsa. Läste filosofi för ett tag sedan med Per Bauhn som professor och älskade det men sedan dess har det dessvärre fallit glömska. Det är aldrig fel att förfriska sina kunskaper! Tack för att du skriver, och fortsätt gärna med detta!

av Wincent den 19 april 2013 klockan 18:32. #

[…] har skrivit en hel del om diskriminering och rättigheter tidigare. Min tidigare slutsats var ungefär detta: Individen är det viktiga, […]

av Problemet med intersektionalitet och diskriminering den 04 augusti 2013 klockan 14:53. #

Vad tycker du? Skriv en kommentar

Obligatoriskt.

Obligatoriskt. Visas ej.

Om du har någon.