Kompositionsfelslutet – resonera bedrägligt från del till helhet

Om neuronerna är orsaksbestämda så måste väl hjärnan vara orsaksbestämd? Och om ett antal nya lagar som inskränker små friheter i Sverige, så är väl det inte så farligt? Här ska jag visa hur man felaktigt kan resonera från delarna till helheten.

Tidigare debatterade jag med en person som insisterade på argumentet att vi inte hade fri vilja därför att neuroner är orsaksbestämda av naturen, det som kallas determinism (se kommentarerna till inlägget Är livet verkligen meningslöst utan Gud?). Här var det dock uppenbart att fallasin som kallas kompositionfelslut användes. Jag tänkte därför utveckla detta lite närmare.

Ett vanligt exempel som ges är detta: Man plockar ut de bästa fotbollsspelarna och sätter dem i ett lag. Fallasin (ungefär ”ett bedrägligt argument”) består i att man säger att det som gäller för de enskilda spelarna också gäller för hela laget. Med andra ord, om spelarna är bra, så är också laget bra. Men det kan ju faktiskt vara så att de bästa spelarna inte alls spelar bra tillsammans. Hur de spelar tillsammans är alltså något man måste undersöka.

Ta sedan en titt på detta argument:

[Argument 1]

1. Neuroner är determinerade
2. Hjärnan består av neuroner
3. Alltså är hjärnan determinerad

Detta argument är felaktigt och det visas enkelt med hjälp av exemplet med fotbollslaget. Debattören menade då att följande argument var giltigt:

[Argument 2]

1. Neuroner existerar
2. Hjärnan består av neuroner
3. Alltså existerar hjärnan

Med andra ord, om argument 2 är sunt, så är också det första argumentet sunt och jag måste acceptera att vi inte har någon fri vilja. Så är dock inte fallet. Man måste nämligen skilja mellan fysiska kollektioner och funktionella kollektioner.

På ren svenska innebär det att det andra argumentet handlar om något som existerar – en fysisk kollektion av något. Om en neuron existerar så existerar ju också två neuroner och tre neuroner, och så vidare. Jämför med sandkorn, det spelar ingen roll om du har ett enda sandkorn eller en miljon sandkorn i en sandhög, alla sandkorn existerar. ”Sandhög” är ju bara ett annat namn för kollektionen av sandkorn. (Här kan man därför urskilja en annan fallasi, nämligen ekvivokation mellan ”sandkorn” och ”sandhög” respektive ”neuron” och ”hjärna”. Det ena är en del i kollektionen och det andra namnet på kollektionen som helhet.)

Om vi tar en cykel som exempel så är det dock uppenbart att varje del existerar (sadel, kedja, pedaler, styre etc). Det spelar ingen roll om vi monterar cykeln eller inte – delarna existerar oberoende av hur de monteras. Men det går däremot inte cykla med enbart en sadel eller genom att snurra kedjan runt styret. För att kunna cykla med cykeln måste man sätta ihop alla de delar på ett visst sätt som krävs för att den ska bli funktionell.

Argument 1 är alltså en funktionell kollektion. Funktionen i hjärnan som helhet förändras när enskilda neuronerna arbetar tillsammans (med gliaceller med mera). Precis som funktionen hos cykeln förändras när man sätter ihop delarna.

Argument 2 är alltså en fysisk kollektion. Ingenting förändras bara för att vi lägger till något ytterligare objekt till kollektionen. Detta ”något” existerar oavsett om vi lägger till ytterligare ”något”. Det vore till och med en helt absurd motsägelse att hävda om vi har en cykel så finns cykeln, men om vi har två cyklar så finns inte någon av cyklarna.

(Det finns en tredje kategori, konceptuella kollektioner, men den är inte relevant. Jag baserar detta resonemang på Hamblin, 1970, för övrigt.)

Kompositionsfelslutet som ett argument mot frihet

Nu är det förstås inte bara hjärnans eller cykelns funktion som är av intresse för kompositioner. Vardagliga saker som lagar, ekonomi och människors beteende i stort är föremål för den här typen av resonerande.

När nya lagar läggs fram så menar vissa att varje enskild lag inte är så farlig, och att kritiker bör lugna ned sig och sluta gorma om mänskliga rättigheter stup i kvarten. Här kan vi ana det underförstådda argumentet att mänskliga rättigheter gäller ”stora” saker som att lägga fram en politisk åsikt utan att få en kniv i magen. Men mänskliga rättigheter gäller även ”små” saker som att rita fula teckningar eller att klä sig i kläder som andra tycker är upprörande.

Argumentet för att införa inskränkande lagstiftning ser ut ungefär så här:

[Argument 3]

1. Lagstiftning A är inte så farlig (underförstått att man inte bör kritisera det)
2. Lagstiftning B är inte så farlig (underförstått att man inte bör kritisera det)
3. Lagstiftning C är inte så farlig (underförstått att man inte bör kritisera det)
4. Lagstiftning D är inte så farlig (underförstått att man inte bör kritisera det)
5. Alltså är inte de samlade lagstiftningarna (A, B, C och D) tillsammans så farliga  (som man inte bör kritisera)

Det är förstås så att varje lagstiftning i sin enskildhet inte behöver vara så som helheten av alla lagar ger utrymme för. Men varje lagstiftning bildar en helhet, en komposition, där varje lag konvergerar mot en större samhällsförändring. Med andra ord är lagstiftning alltså en form av funktionell kollektion, det vi kallar Sveriges författningssamling.

Vill man påverka människor att acceptera en horribel författning så ska man alltså göra det i små, små steg med inskränkning i varje lag. Varje steg kan nämligen försvaras för sig. Men som helhet, när man har undantagstilltstånd och gett politikerna all makt för att komma till rätta med ”problemen” i samhället så har man inte gjort annat än att skapa det problem man avsåg att eliminera. Det är nämligen så, att om man förbjuder folk från att propagera för inrättandet av en diktatur, så tar man samtidigt ett steg närmare mot en faktisk diktatur.

Således, kompositionsfelslutet gäller inte bara små saker om neuroner eller fotbollslag, utan får konsekvenser även på en samhällsnivå. Var uppmärksam mot det och ta inte argumentet att det som gäller för delarna också, automatiskt, gäller för helheten på allvar förrän du granskat det.