Ny akademisk bluff: Den konceptuella penisen som social konstruktion
Nu har det hänt igen. En extrem form av confirmation bias, om man så vill. En vetenskaplig tidskrift, med redaktör och reviewers, har släppt igenom bluffartikeln The Conceptual Penis as a Social Construct som alltså handlar om den onda könsöverskridande penisen.
En vetenskaplig artikel på 3 000 ord byggd på komplett nonsens som aldrig ens borde ha publicerats, enligt författarna själva. Skriven med en stil som hör hemma i den poststrukturalistiska diskurs- och genusteorin, argumenterar författarna för att penisen inte bör associeras med män, utan snarare att det är en könsperformativ social konstruktion. Och förresten, penisen är orsaken till global uppvärmning, och män som manspreadar våldtar närområdet runtomkring dem.
Men hur kan en sådan artikel bli publicerad och kallad vetenskap? Först, en kort historielektion.
Sokalaffären
År 1996 publicerade Alan Sokal bluffartikeln Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity i tidskriften Social Text, där han argumenterade att bland annat gravitation inte existerar utan bara är en social och lingvistisk konstruktion, och att vi måste ta fram en ny fysik som förkastar den politiska högerns vetenskap till förmån för den politiska vänstern.
Sokal, som är fysiker, iscensatte bluffen för att se huruvida personer verksamma inom postmodernism accepterar en artikel fylld av nonsens så länge texten tillfredsställer redaktörens ideologiska tankegods. Efter publicering i Social Text avslöjade Sokal kort därefter bluffen varpå tidskriften också införde peer review.
Sokalaffären blev en del i det så kallade Science Wars som kristalliserades under 1990-talet mellan postmodernister och realister, där realisterna anklagade (och fortfarande anklagar) postmodernister för att inte syssla med vetenskap utan snarare någon slags kollektiv introspektion. Detta ”krig” är på inga sätt avslutat, utan lever i viss mån vidare men kanske i begränsad omfattning.
Spola fram till dagens datum och vi har återigen ny akademisk bluff på samma tema: att postmodernism är ideologiskt nonsens.
Penisaffären
I artikeln The Conceptual Penis as a Social Construct: A Sokal-Style Hoax on Gender Studies i Skeptic Magazine beskriver bluffmakarna Peter Boghossian samt James Lindsay, filosof respektive statsvetare, hur de gjorde för att driva igenom bluffen.
Den vetenskapliga artikeln, The Conceptual Penis as a Social Construct, var denna gången publicerad i en tidskrift med peer review, och därmed granskad av två stycken oberoende forskare förutom redaktören.
Här kan du läsa en PDF av artikeln.
Artikeln handlar om… tja, det är väl där det börjar bli komplicerat. Artikeln är ”komplett nonsens”, för att citera författarna själva som kopierat citat från Postmodernism generator som skapar nonsens-texter automatiskt. Men artikeln innehåller åtminstone mängder med ord som signalerar var den hör hemma. Författarna gjorde inte ens ett försök att förstå vad de skrev om, eller läsa några av referenserna, så länge de tydligt lyckades peka ut vad som är boven i dramat:
We made no attempt to find out what “post-structuralist discursive gender theory” actually means. We assumed that if we were merely clear in our moral implications that maleness is intrinsically bad and that the penis is somehow at the root of it, we could get the paper published in a respectable journal.
Dessutom fick de följande svar från de två reviewers som granskade artikeln:
- Författarna hittade på en tredjedel av referenserna och fick till svar att referenserna var ”sound”.
- Författarna fick beröm för budskapet de förde fram: ”It capturs the issue of hypermasculinity through a multi-dimensional and nonlinear process”.
- Reviewers ansåg att artikeln i övrigt var ”outstanding”.
En konsekvens av open access?
Det första man kan fråga sig är om inte tidskriften som sådan är en bluff. Jag hade aldrig hört talas om Cogent förrän nu (vilket egentligen inte säger mycket då jag inte hört talas om majoriteten av tidskrifter).
I en open access-tidskrift får man vanligen betala för att bli publicerad, men artikeln är sedan gratis för vem som helst att ladda ned. I traditionella tidskrifter är det gratis att publicera, men artikeln får läsarna sedan betala för. En omvänd modell, helt enkelt. Cogent är en open access-tidskrift och det kostade uppenbarligen 625 dollar för författarna att publicera i den, vilket är ungefär 5 400 kronor.
Men artikeln skickades först till tidskriften NORMA: International Journal for Masculinity Studies, som drivs av Taylor and Francis. Där blev den nekad, men ändå hänvisad till systerjournalen Cogent, en open access-tidskrift som också drivs av Taylor and Francis:
NORMA rejected “The Conceptual Penis as a Social Construct” but thought it a great fit for the Cogent Series, which operates independently under the Taylor and Francis imprimatur.
Vid tidskriften Cogent gick den igenom peer review och fick några synpunkter som åtgärdades inom ett par timmar. Artikeln fick också några extra absurda tillägg:
They didn’t accept the paper outright, however. Cogent Social Sciences’ Reviewer #2 offered us a few relatively easy fixes to make our paper “better.” We effortlessly completed them in about two hours, putting in a little more nonsense about “manspreading” (which we alleged to be a cause of climate change) and “dick-measuring contests.”
Open access-modellen har fött en del så kallade predatory journals, tidskrifter som accepterar vilket strunt som helst så länge de får betalt. Det har gett upphov till en del roliga skratt genom åren, till exempel en artikel publicerad av Maggie Simpson och Edna Krabappel. Men också mindre roliga skratt har sett ljuset, som när 120 artiklar hos Springer visade sig vara automatgenererat skräp.
Men om open access-modellen är problematisk, åtminstone i vissa fall, varför rekommenderar då redaktörerna på Taylor and Francis att publicera i sin egen open access-tidskrift?
In sum, it’s difficult to place Cogent Social Sciences on a spectrum ranging from a rigorous academic journal in gender studies to predatory pay-to-publish money mill. First, Cogent Social Sciences operates with the legitimizing imprimatur of Taylor and Francis, with which it is clearly closely partnered. Second, it’s held out as a high-quality open-access journal by the Directory of Open Access Journals (DOAJ), which is intended to be a reliable list of such journals. In fact, it carries several more affiliations with similar credentialing organizations.
These facts cast considerable doubt on the facile defense that Cogent Social Sciences is a sham journal that accepted “The Conceptual Penis as a Social Construct” simply to make money.
En annan möjlig tolkning ges av författarna till bluffen, som argumenterar för att det kanske är fältet som sådant som ger upphov till denna typ av forskning, snarare än tidskriftsmodellen:
there are significant reasons to believe that much of the problem lies within the very concept of any journal being a “rigorous academic journal in gender studies.”
Kanske är det en kombination av fältet, peer review-systemet och open access-tidskrifter. Och i förekommande fall även hype i medierna, förmodar jag. När det finns så många andra alternativa förklaringar till resultatet (kanske framför allt open access-modellen) finns det heller ingen grund för att hävda att just genusvetenskap skulle vara en särskilt dålig vetenskap (det kan det ju logiskt sett vara ändå, men det kan inte demonstreras med detta argument).
Huruvida denna bluff är en elegant nedmontering av genusteorier, eller blott en humoristisk anekdot (och varningsklocka) för tidskrifter som har incitament att publicera skräp för pengarnas skull, är en öppen fråga. Och en intressant forskningsfråga, för övrigt! Allt hänger egentligen på hur väl ansedd tidskriften Cogent faktiskt är inom fältet. Och den är förmodligen inte särskilt väl ansedd med tanke på att Cogent Sociology började publicera juni 2015, och har inte fått många citeringar än så länge. Jag hittar totalt sju citeringar på alla artiklar under 2015 till 2016 (mätt med tidskriftens egna mätare som visas jämte varje artikel). Det verkar med andra ord som att bluffartikeln lutar åt en rolig anekdot för oss läsare, och en pinsam historia för Taylor and Francis.
Det är nog bättre att följa @RealPeerReview för exempel på etablerad genusforskning i stället.
Uppdaterat juni 2017: Inte ens Alan Sokal är imponerad av artikeln.