in Filosofi

Till individens försvar: En kritik mot kollektiviseringar av människor

Det finns olika sätt att se på människor. Ett sätt är att se dem som individer med rättigheter och skyldigheter. Ett annat sätt är att se dem som en del av en grupp, där gruppens rättigheter och skyldigheter står i fokus och individen hamnar i skymundan. Jag ska förklara varför den senare idéen är felaktig.


Ditt öde som individ ska bestämmas beroende på
hur dessa människor agerar. Är det rättvist?

Att dela in människor i grupper är i sig inget kontroversiellt. Vi gör generaliseringar hela tiden och det kan ge oss nyttig information som vi inte visste tidigare. Men det gäller att skilja på två typer av kollektiviseringar av människor:

  • Deskriptiv strukturalism. Här säger vi bara hur något är. Vi kan exempelvis säga att grupp A är större än grupp B i frågan om antal medlemmar. Detta är en teoretisk och empirisk fråga. En skog som består mestadels av granar benämner vi helt enkelt granskog trots att där kan finnas en och annan björk. Vi ser till helheten i stället för att prata om alla enskilda träd.
  • Normativ strukturalism. Detta handlar snarare om hur något bör vara. Vi kan säga att grupp A bör ha samma rättigheter som grupp B, av ett eller annat skäl. Det är dessa skäl vi ska granska och se om de håller.

Rättigheter och skyldigheter ska tillskrivas enskilda människor, inte grupper av människor. Därför är min position avståndstagande från normativ strukturalism. Men vad betyder det, på ren svenska? Ideologier såsom kommunism, kommunitarism, feminism (där målet är en likafördelning mellan könen i samhället) bygger på den typen av kollektiviseringar. Det är således inte deskriptiv feminism jag motsäger, eller någon egalitär feminism, det vill säga att kvinnor ska ha lika (juridiska) rättigheter som män. (Däremot är mitt skäl annorlunda. Kvinnor ska ha lika rättigheter som män därför att de är handlande individer som måste acceptera rättigheter på grund av sitt handlande, inte på grund av sitt kön.)

Det strukturella perspektivet ser alltså diskriminering mot grupper av människor snarare än individerna i gruppen. Man ser till effekten snarare än avsikten med en handling.

Positiv särbehandling

Så kallad positiv särbehandling ses inte som diskriminering av de som förespråkar den, utan som ett sätt att motverka förtryck genom metoder som syftar till att jämna ut fördelningen mellan grupper. Man menar alltså att man ger dessa människor något de undanhålls (eller är berövade ifrån) som de har rätt till.

I en grupp som anses vara dominerande och privilegierad kan det finnas förbisedda individer. Med andra ord, de liknar mer de individer som finns i marginaliserade grupper. Och motsatt förhållande råder: En person kan vara rik och framgångsrik i en grupp som beskrivs som marginaliserad.

Låt säga att ett universitet positivt särbehandlar underrepresenterade grupper (till exempel män) till sin sjuksköterskeutbildning. När välbärgade Kalle söker in till utbildningen får han företräde framför Lisa som är bättre anpassad för utbildningen. Den individ som skulle främjas mest av utbildningen går alltså miste om den därför att Kalle tillhör en grupp vars intressen ska främjas med positiv särbehandling.

Vi säger att Lisa överklagar särbehandlingen, och vinner. Det strukturella perspektivet tar inte hänsyn till om Lisa blivit diskriminerad som individ, utan tar i stället hänsyn till hennes grupp. Det är då en minst lika bra lösning att låta Malin ta Lisas plats på utbildningen, så länge Malin kommer från samma grupp som Lisa. Det är en av de stora paradoxerna med det strukturella perspektivet.

Skulle man inte kunna ge Lisa utbildningsplatsen i alla fall, eftersom hon blev diskriminerad? Men då är frågan varför man lämnar det strukturella perspektivet och tar det individuella perspektivet när frågan från början handlade om strukturer.

Ojämn är inte samma sak som orättvis

Det är nämligen så, att bara för att fördelningen inte är helt jämn (till exempel fler kvinnor än män eller vice versa på utbildningen), behöver det inte betyda att det är orättvist. Det är däremot orättvist att aktivt förhindra någon att ta del av en utbildning enkom på grund av sitt kön.

Man kan alltså inte utifrån ett oproportionerligt utfall sluta sig till att det automatiskt är orättvist. Att helt okritiskt gå från ett är till ett bör är som David Hume visade inte möjligt. Vi kan i bästa fall göra en deskriptiv utsaga, vilket i sig är oproblematiskt, om att utfallet är oproportionerligt. Men det går alltså inte att utifrån enbart ett samband uttala sig om orsakssambandet.

Är inte ojämställdhet ett tecken på förtryck?

Att det förekommer olikheter är inte detsamma som att säga att det förekommer förtryck. Man måste ta hänsyn till hur strukturerna har uppkommit och inte bara titta på utfallet. Man måste alltså göra skillnad på de processer som ger upphov till orättvisa och förtryckande strukturer från de processer som ger upphov till oproportionerliga men rättvisa strukturer.

Svarta i USA har exempelvis färre arbeten än vita amerikaner. Är det ett tecken på förtryck på arbetsmarknaden? Ja, skulle någon som prenumererar på en vänsterideologi kanske säga. Det mer troliga skälet är däremot att de har lägre utbildning som fordras för jobben. Den oproportionerliga fördelningen är alltså inte ett resultat av förtryckande processer. Det är inte ett orimligt eller orättvist krav att ställa en viss utbildningsnivå för den som söker ett specifikt jobb, även om det resulterar i strukturer som är snedfördelade.

Har inte samhället ett ansvar för de mindre privilegierade grupperna?

Samhället ska erbjuda likvärdiga förutsättningar för alla sina medborgare. Det samhälle (eller stat) som aktivt hindrar en medborgare från att uppnå dessa förutsättningar kan sägas utöva förtryck. Apartheid är ett sådant system. Även om resultatet skulle vara detsamma i både Sydafrika och USA, det vill säga få eller inga svarta i arbete, gör det endast den förra  förtryckande. Man skulle kunna kalla USA för moraliskt passiva, men det är en annan historia.

Gillade du artikeln?
Få senaste artiklarna direkt i din inkorg. Jag skickar aldrig spam.

Skriv en kommentar

Comment

2 × fyra =

  1. 22fotbollsspelare springer på en plats. 11 st tillhör grupp A, dam laget. De andra 11 tillhör grupp B, herr laget (deskriptiv strukturalism). Grupp a bör få lika mycket träningstid som grupp b. (normativ strukturalism) Vad är problemet med detta argument?

  2. Det första problemet är att det inte ens är ett argument över huvud taget. Du får nog vara lite mer tydlig med att beskriva vad du vill åstadkomma.

Webmentions

  • Det bedrägliga argumentet "du är privilegierad" 24 september 2014

    […] Till individens försvar: En kritik mot kollektiviseringar av människor […]

  • Strukturell rasism - ett klassiskt cirkelbevis 24 september 2014

    […] är i princip samma argument som jag också tjatat om här tidigare, nämligen att det är individens handlingar som är det viktiga i sammanhanget och inte någon förinstallerad mall om hur världen ser ut som […]

  • Politiska generaliseringar ställer grupp mot grupp! « Sverige är inte världens navel! 24 september 2014

    […] Till individens försvar […]