Politisk korrekthet på universitet och högskolor
I videoklippet ovan pratar socialpsykologen Jonathan Haidt om kraftigt ökande politisk korrekthet, mikroaggressioner och social justice på amerikanska campus.
Det är en diskussion som handlar om att studenter i allt högre utsträckning inte vill höra idéer eller argument som kan få dem att känna sig marginaliserade eller förödmjukade. Drygt sju minuter in i klippet säger Haidt:
Political correctness is not new. Even back in the 60’s there were lot of things you could not say. There was a big wave in the early 1990’s, hate speech codes and all that stuff. What’s new is the idea that students, or people, but especially students, are so fragile that if you are exposed to something that is an offensive idea, they will be traumatized, they will be damaged.
Jonathan Haidt ger ett exempel. Om en student har fått bättre möjligheter på grund av positiv särbehandling får en lärare (eller någon annan) inte kritisera positiv särbehandling eftersom det kan vara upprörande för studenten. Och det som är upprörande anmäls till rektor, jämställdhetsombudsman eller liknande, som sedan upptar efterföljande månader av utredningar huruvida läraren gjorde fel.
Haidt söker orsaken i bland annat lagar från 1980-talet som gör att barn inte får lämnas ensamma av vuxna när de ska gå till parken. Det skapar en konstig situation när barnen sedan förväntas stå på egna ben när de kommer till universiteten. Med policyer om inkludering, jämställdhet, mångfald och social rättvisa, och ibland också så kallade safe spaces, bekräftas studenternas känslor av utsatthet snarare än utmanas. Det föder med andra ord en perpetuell kränkthet.
Även om det framför allt är ett vänsterfenomen menar han att högern också börjar prata om denna form av kränkthet. Dock förekommer detta fenomen framför allt i samhällsvetenskap och humaniora, men inte naturvetenskap.
Hur är det i Sverige?
Politisk korrekthet på campus verkar dock i mångt och mycket vara ett amerikanskt fenomen. Jag har aldrig stött på detta fenomen när jag undervisat studenter och jag har inte läst någon annan heller göra det (inte systematiskt åtminstone).
Och då undervisar jag bland annat journalister, en grupp som till stor del sympatiserar med den politiska vänsterkanten. (Vilket vi vet därför att journaliststudenterna har gjort opinionsundersökningar bland sig själva.)
De studenter jag undervisat har heller aldrig visat några invändningar mot diskussioner som går emot deras övertygelser. Givetvis förekommer motargument, men det är så det ska vara. Att förbjuda övertygelser och enstaka ord ligger däremot i en helt annan dimension än att argumentera emot dem.
Jag har förvisso hört enstaka historier om studenter vars föräldrar ringer till läraren och klagar på betyget studenten har fått på en kurs, men det tillhör undantagen snarare än regeln.
Men då svensk kultur i stor utsträckning är präglad av amerikansk kultur kommer det förmodligen uppstå fler tillfällen där argument inte bedöms utifrån deras styrka, utan mottagarens reaktioner. Med andra ord, ju mer upprörande ett argument är, desto mindre bör argumentet yttras över huvud taget.
Men anekdoter åsido, tills dess detta fenomen börjar bre ut sig bör man förmodligen inte göra en större grej av politisk korrekthet på svenska universitet och högskolor än vad det faktiskt är.
Någon kanske pekar på videon Är jag en katt? Södertörnsstudenter svarar som ett argument för att Sveriges universitet och högskolor (eller åtminstone Södertörns högskola) är ett näste för politisk korrekthet. Men den videon är allt annat än en systematisk genomgång och därför blott underhållning.