Varför ”97 % av våldtäkter begås av män” är ett bedrägligt argument

Brottsförebyggande rådet säger att 97 % av de som misstänks för sexualbrott är män (år 2016). Totalt misstänktes 1 840 personer för våldtäkt mot kvinnor år 2016, och 1 189 sexualbrott lagfördes under samma år.

Så här säger Dana Pourkomeylian, samhällsdebattör och juriststuderande, till GP om den extremt höga andelen män som begår sexualbrott:

Så hur ska jag då tänka? Behöver jag verkligen vara rädd för alla män när jag går omkring en lördagskväll? Rimligtvis, ja, eftersom det inte finns några indikationer för vad jag ska akta mig för.

Det finns förstås många sätt att beskriva och se på verkligheten med hjälp av statistik. Pourkomeylians sätt är ett utav dem. Frågan är dock om det är speciellt lämpligt.

Ett annan sätt är att se hur stor andel av männen som begår sexualbrott. Det fanns 4 930 966 män i Sverige år 2015, enligt SCB. Den siffran har ökat år till år, men det har ingen betydelse för den här texten.

Om vi antar att alla sexualbrott begås av män får vi då veta att 0,02 % av männen begår sexualbrott (1 189 / 4 930 966 = 0,0002 * 100 = 0,02). Sexualbrott är en vidare kategori än våldtäkt, men för enkelhetens skull kan vi anta att de är likvärdiga, och att antalet brott är detsamma som antalet män (vilket inte är fallet då en enskild man exempelvis kan lagföras flera gånger).

Frågan ”Behöver jag verkligen vara rädd för alla män när jag går omkring en lördagskväll?” bör då sättas i relation till hur stor andel av männen som begår våldtäkt (det vill säga 0,02 %), och inte till hur stor andel av våldtäkterna som begås av män.

Det är ett vanligt tankefel där man förväxlar betingade sannolikheter. I formella termer innebär det att man förväxlar sannolikheten P(våldtäkt|man) med P(man|våldtäkt).

Ett exempel kan förmodligen illustrera detta.

1. Om det sker en enda våldtäkt under året och den begås av en man är andelen våldtäkter av män 100 %. Men det är inte speciellt stor andel av det totala antalet män.
2. Om det sker 4 930 966 våldtäkter av hälften så många män så har 50 % av männen i Sverige våldtagit.

Den person som uppvisar större rädsla inför män i (1), snarare än i (2), bör då med rätta kallas irrationell – trots att andelen faktiskt är betydligt större i det första exemplet.

Man kan formulera det annorlunda: Om du blir våldtagen så är det med all sannolikhet en man som begår våldtäkten. Det visar statistiken med all önskvärd tydlighet. Men statistiken visar inte sannolikheten att män våldtar. Dessa två betingade sannolikheter bör inte förväxlas, men människor tenderar dessvärre att förväxla dem hela tiden och (i värsta fall) fatta politiska beslut på statistik de helt har missförstått.

Likaså är det märkligt att prata om en speciell norm och kultur bland alla män när man diskuterar en handling som begås av runt 0,02 % av männen (ett givet år). Det är förmodligen bortom tvivel att det finns horribla normer och värderingar bland de som våldtar. Men att det är en universell (snarare än partikulär) manlig norm följer inte från det faktum att våldtäkter begås nästan uteslutande av män. Majoriteten av män våldtar ju inte, så varför skulle man inte lika väl kunna hänvisa till den normen i stället? Varför måste negativa utfall (våldtäkt) förklaras med en norm, medan positiva utfall (icke-våldtäkt) inte kan förklaras med en norm?

Hela idén om att det finns en norm, i singular, i samhället är också löjeväckande. Det finns många normer som är i konflikt med varandra, som först uppenbaras när man reser runt i olika sociala konstellationer. Det räcker heller inte med att gå till sig själv för att söka reda på vad en samhällsnorm är (vi kommer ju att tolka vad som är norm utifrån våra egna föreställningsramar). Däremot har vi alla samma lag att rätta oss efter.

”Den gemensamma nämnaren är att de är män”

Ett annat argument jag hört flera gånger är att man ska leta efter en gemensam nämnare till våldtäkter. Varför man ska göra detta, snarare än att leta efter orsaken till våldtäkter, förstår jag inte.

Om exempelvis 97 % av våldtäkterna begås av män, och därmed 3 % av kvinnor får man förmoda, så är ju den gemensamma nämnaren inte alls kön. Det är att de är människor. Men våldtäkter förekommer även bland djur, så då är den gemensamma nämnaren att de är… levande organismer? Det är inte speciellt upplysande och ger brottsförebyggande myndigheter inte mycket att jobba efter. (Förvisso ger det vissa indikationer på att man bör undersöka gener, men det är en annan historia.)

Man skulle förstås kunna säga att man tittar efter den gemensamma nämnaren bland majoriteten. Man väljer därmed ut alla brott begångna av män och drar sedan slutsatsen att den gemensamma nämnaren är att de är män. Men det är ett cirkelbevis eftersom man utgår från det man har som uppgift att förklara: man väljer män och drar sedan slutsatsen att de är män.

Vad man däremot bör göra är att ställa öppna frågor utifrån fakta: Varför begår män majoriteten av våldtäkter? Det är en fråga som ger ett mycket mer användbart svar än tautologin ”därför att de är män”, vilket föga förklarar varför resten av populationen av män inte våldtar om det nu vore det som är förklaringen.

Vad alla är överens om är att alla våldtäkter bör elimineras. Om sexualbrott överlag bör elimineras är dock en mer öppen fråga eftersom prostitution exempelvis inte nödvändigtvis skadar någon.

Vad alla däremot inte är överens om är vem som bär skulden för våldtäkten (det är alltid den som begår våldtäkten). Det finns dock sätt att minimera risken för våldtäkt, till exempel att inte befinna sig på platser där sannolikheten att bli våldtagen är högre. Det brukar dock kritiseras för ”victim-blaming”, att skulden läggs på offret snarare än förövaren. Men det är ett ensidigt sätt att se på frågan eftersom det inte nödvändigtvis bara handlar om vem som begår en handling utan också i vilken situation. Att minimera risken att utsättas för ett brott genom att undvika vissa situationer är inte skuldbeläggande. Det är ett praktiskt svar på ett problem som tillnärmelsevis inte låter sig lösas genom blott teoretiska resonemang om individuella ansvar.

Av samma skäl semestrar man inte i Aleppo mitt under pågående krig, alldeles oavsett vad deklarationer om mänskliga rättigheter säger. Vi kan måhända inte veta vem som bär ansvar för att ha skjutit iväg kulan som viner i luften, men då bör man rimligen undvika sådana situationer än att som enskild individ försöka ta reda på vilken grupp man ska akta sig för. Ett rimligt första steg kan ju då vara att inte resa till en krigshärd.

Däremot är nog frågan om exakt vilka situationer som är riskablare än andra en svårare fråga att svara på, åtminstone när det gäller våldtäkter, men då kan rimligtvis undersökningar tjäna som underlag. Och om våldtäkter dessutom sker fullständigt slumpmässigt (det vill säga, det är lika sannolikt att alla män våldtar, oavsett hur hög eller låg sannolikheten är) så är det just då sannolikhetsberäkningar är mer värdefulla, inte mindre.

Ökar eller minskar sexualbrotten?

Man kan tro att våldtäkterna har ökat dramatiskt den här sommaren. Massmedierna har rapporterat om mängder med fall (inklusive sexuella ofredanden) på musikfestivaler runtom i landet.

Det är dock viktigt att komma ihåg att massmedier inte på något sätt speglar verkligheten, utan alltid gör ett urval. Detta urval kan göras på många sätt, men leder till att det vi läser i massmedierna också är sådant som vi därmed tänker mer på, och dessutom tror är mer vanligt förekommande än vad det faktiskt är.

Det vi måste göra, tyvärr, är att avvakta tills forskare och statistiker på bland annat Brottsförebyggande rådet har analyserat de brott som anmälts och lagförts innan vi kan säga något om trenderna.

Slutsats

Att välja lämplig statistik för att besvara en fråga är minst lika viktigt som att hålla sig till fakta.

Vill man prata om vad en grupp av människor gör (exempelvis män) bör man också välja ut den gruppen för analys. Vill man prata om en undergrupp (exempelvis våldtäkter begångna av män) kan man inte utan vidare göra en inferens tillbaka till den stora gruppen (det vill säga män). Ett venndiagram skulle visa detta med all önskvärd tydlighet.

Samma resonemang gäller alla andra grupper i samhället: Även om alla terrordåd skulle genomföras av muslimer, så är det ändå en helt annan fråga än andelen av muslimerna som begår terrordåd. Det är helt enkelt en annan jämförelse.

Tänk på dessa begränsningar

Tänk också på att jag i denna text utgått från lagförda sexualbrott. Anmälda sexualbrott är av naturliga skäl högre, vilket justerar upp andelen män som anmälts för sexualbrott till 0,03 %. Och det faktiska antalet sexualbrott kan vi bara spekulera i.

Jag har heller inte tagit hänsyn till åldern på männen, vilket naturligtvis också justerar upp andelen när vi plockar bort väldigt unga och väldigt gamla individer. Jag har heller inte tagit någon hänsyn till hur våldtäkt eller sexualbrott definieras. Det är ju fullt möjligt att definitionen bör vara vidare (eller snävare) än den nuvarande juridiska definitionen.

Och till sist, jag har bara tagit hänsyn till ett specifikt år. Om vi antar att varje våldtäkt sker av en ny person kan man helt enkelt ackumulera alla anmälda eller lagförda våldtäkter genom åren som gått för att få fram en övre gräns för antalet våldtäktsmän i populationen. Dock överdriver man denna siffra medvetet eftersom man inte tar hänsyn till serievåldtäksmän, liksom de som dött eller utvandrat. (Med andra ord: uppskattningar är svårt och beror en smula på vad man värderar. Men uppskattning uppåt är förmodligen bättre än nedåt, i mitt tycke, eftersom det är bättre att ta problemet på för stort allvar än för litet – allt annat lika.)

Läs mer

Dana Pourkomeylian påstår att det ”inte finns några indikationer för vad jag ska akta mig för”. Därför kommer här en vetenskaplig artikel med indikatorer för vad man ska akta sig för.

Personality and Perpetration: Narcissism Among College Sexual Assault Perpetrators.

Uppdaterat oktober 2017: Uppdaterade siffrorna från BRÅ för år 2016 samt uppdaterade de brutna länkarna.