Komposition och division: Ett enkelt sätt att tala illa om människor

I sociala medier ser jag återkommande en typ av argument som går ut på att generalisera över en grupp. Det tycks ske av alla människor, från vänster till höger på den politiska skalan, hos extremister likväl människor med mer balanserade åsikter.

Vad pratar jag om? Jo, när en person i två steg tillskriver en grupp ett antal egenskaper utifrån vad gruppens enskilda medlemmar har gjort, och sedan använder gruppegenskaperna som ett sätt att avfärda varje enskild gruppmedlem.

Med andra ord, man kan plocka en mängd egenskaper från en antal olika personer och sedan göra sken av att alla dessa personer tillsammans har samtliga egenskaper. Därefter kan man enkelt göra en poäng om att personerna har en dubbelmoral, att de inte lever som de lär, och så vidare.

Låt oss ta ett påhittat exempel. En miljöpartist ger pengar till en tiggande rom på gatan. En helt annan miljöpartist talar illa om romer en vecka senare, vilket spelas in med dold mikrofon av en journalist. Därefter kan en kritiker säga något i stil med följande:

”Miljöpartister ger pengar till tiggare och talar sedan illa om dem bakom ryggen.”

Underförstått i detta uttalande är att miljöpartister är hycklare, som säger en sak och gör en annan.

Formellt ser argumentschemat ut ungefär så här:

1. Person A från grupp G begår handling X.
2. Person B från grupp G begår handling Y.
3. Alltså begår personer från grupp G handlingarna X och Y.

Den som yttrar argumentet (den jag kallar ”kritiker”) tillskriver med andra ord en enskild persons handling till den grupp personen tillhör. Häri görs en komposition. Denna komposition upprepas sedan för varje person som gör något, och på så vis skapas en negativ bild av gruppen utifrån gruppmedlemmarnas kombinerade tillkortakommanden (handlingarna X och Y), även om de inte har något med gruppen att göra. Det är första steget.

När man tillskrivit gruppen en mängd godtyckliga egenskaper kan man sedan i andra steget härleda motsägelser, till exempel genom att prata om gruppens hyckleri och dubbelmoral. På så vis kan man enkelt avfärda argument från en person genom att hänvisa till vad andra medlemmar från gruppen har sagt eller gjort.

Till exempel så här:

”Miljöpartist pratar om allas lika värde samtidigt som de talar illa om romer. Fräscht.”

Här hänvisar det inledande ”miljöpartist” till en specifik individ, samtidigt som ”de” hänvisar till den konstruerade bilden (kompositionen) av gruppen miljöpartister.

För kritikern har den här typen av argument fördelen att det är enkelt att konstruera och, implicit, avfärda i princip alla människors argument. Det är nämligen enkelt att hitta två personer (från samma grupp) som beter sig olika. När sedan minst en person från gruppen hänvisar till hur något bör vara, letar man upp minst en person från samma grupp som gör något annat. Då kan man kritisera gruppen för att inte lära som de lever, det vill säga påpeka gruppens dubbelmoral. Men det är egentligen ett kombinerat kompositionsfelslut och divisionsfelslut.

Denna typ av argumentschema ska dock skiljas från regler, stadgar och dylikt som mynnar ut från gruppen ifråga. Om det exempelvis finns en regel hos Miljöpartiet att behandla alla människor lika, och att man därmed inte ska tala illa om romer, följer en motsägelse från varje person som avviker från regeln.

Men det argumentet jag talar om handlar helt enkelt om den bild som kritikern skapar genom att kombinera kompositionsfelslutet och divisionsfelslutet från två skilda händelser som inte har något annat gemensamt än personens medlemskap i en viss grupp. Och det är något annat.

Lägger man sedan till ett passivt språkbruk knyter man ihop säcken ytterligare. Då kan man tala om allt dåligt gruppen har sagt, utan att närmare specificera vem i gruppen som sa det.