Politisk korrekthet: en hysterisk försiktighet

Lars Melin är docent i svenska. I hans lättlästa lilla bok ”Manipulera med språket” skriver han väldigt träffande om det som är PK, alltså politiskt korrekt:

Man ska inte svära i kyrkan. Men just nu är det faktiskt ännu värre att dra ett sexistiskt skämt på patrikongressen. Och den som skulle vilja väcka reaktioner genom att kalla ärkebiskopen för ”prästdjävel” skulke kunna väcka ännu mer rabalder genom att kalla vår jämställdhetsminister för ”lilla gumman”. Det moderna kravet på politisk korrekthet – PK – är minst lika hårt som tidigare konventioner. PK innebär att en rad olika åsikter och värderingar inte får ifrågasättas. Många av dessa kan härledas ur denna grundregel: alla människor är lika och de som det är mest synd om är mest lika.

I princip är denna s.k. snällism knappast kontroversiell, men i vissa miljöer är ängsligheten för att göra fel så paranoid att inte ens extrema uttolkningar får ifrågasättas och att inte ens oskyldiga felsägningar kan tillåtas passera opåtalat. Det betraktas som rasism att tala om lappar i stället för samer; det är kvinnoförakt att skriva han i stället för hon/han (i tal är det fortfarande tillåtet); det är cynism att antyda att det finns människor som är dummare än genomsnittet. Det finns en skräck för att en gnutta klarspråk på någon punkt (hur marginell eller extrem den är) skulle få hela snällismprojektet att rasa. Det är detta som i vissa miljöer driver fram en fundamentalistisk renlärighet och närmast hysterisk försiktighet.

PK ställer oss inför flera språkliga problem. Ett exempel: Vid någon tidpunkt vädrar etablissemanget att ordet zigenare har negativ laddning och föreslår ett nytt, romer. Detta leder till att vissa personer inte fattar vad romer är, men värre är att fullkomligt renhjärtade men mindre trendkänsliga personer fortsätter att tala om zigenare utan att ha en aning om att de därmed ger uttryck för nedlåtande inställning. En historisk parallell är förändringskedjan negrer, svarta, färgade, afroamerikaner …

Avsikten är förstås att de som verkligen har en negativ attityd till romer ska byta åsikt. Men det finns ingen stark prognos. Det kan vi se på andra namnbyten i historien. Dårhus är givetvis inte någon vidare positiv miljö. Det blev inte bättre för att de döptes om till hospital, sinnessjukhus, mentalsjukhus och psykiatriska kliniker. Sådana namnbyten har givetvis drabbat också dem som bodde på sådana institutioner: dårar, sinnesslöa, efterblivna, utvecklingsstörda, mentalt handikappade men också sådana som inte bor där, t.ex. med lyten, handikapp, funktionshinder. Det gäller också knarkare och hela A-laget som numera är beroende. Och det har drabbat andra grupper som fångar, fattighjon, pigor, tiggare och förbrytare utan att dessa grupper kunnat känna att orden har gjort deras liv lättare. Till och med den statliga myndighet som månar om sådana grupper har ett politiskt korrekt namn: Statens institutionsstyrelse.

Detta står i bjärt kontrast till vardagsspråket som vimlar av frodiga ord för Statens institutionsstyrelses klienter. Och slang lär ha fler synonymer för dumskallar än eskimåspråk har för snö.

Ännu känsligare är man i skolans värld där ord för korkade elever växlat: svagpresterande har ersatts av elever med särskilda behov. Men t.o.m. detta har ansetts för nedlåtande; det skulle kunna antyda att problemet ligger hos individen snarare än i samspelet mellan individen och skolans krav. Därför är det senaste elever i särskilda behov. Vi får se hur länge det står sig.

En mycket träffande beskrivning från sidan 86f. Boken i sin helhet är däremot inte så mycket att hänga i julgranen, förutom guldklimpen som citatet ovan.