Är livet verkligen meningslöst utan Gud?

Utan Gud är allt tillåtet. Och livet blir meningslöst utan Gud. Det är två absurda argument som till och med blir mer absurda (i kvadrat) ju mer man granskar dem.

Livet består av den ena meningslösa händelsen efter den andre. Det enda som kan göra våra liv meningsfulla är en Gud som tillför mening likt en kock som smaksätter soppan med kryddor. Argumentet som en del kristna för fram är att vi människor måste ha någonting som gör våra liv meningsfulla. Det är inte tillräckligt att göra det man vill eftersom det är meningslöst i det stora hela. I stället finns det en sorts objektiv mening som Gud har gett oss. Detta argumentet håller dock inte, som brukligt när ”Gud” ingår i en meningsbyggnad alltså.

Problemet är att man inte nödvändigtvis behöver söka ett meningsfullt liv utanför livet självt. För om det är så att mening måste tillföras utifrån, så kommer frågan oundvikligen om vad det är som ger Gud mening. Här uppstår ett dilemma för den kristne: Om det är så att Guds liv är meningsfullt i sig självt, så är det också möjligt för människor att leva ett liv som är meningsfullt i sig självt. Om det däremot är så att mening måste tillföras utifrån, så måste även meningen med Guds liv tillföras utifrån. Detta vill förstås inte kristna som vill behålla sin Gud och världsbild. Oavsett vilket av svaren den kristne väljer, så blir slutsatsen uppenbar: kristendom håller inte ihop och har aldrig någonsin gjort det.

Den kristne kan också hävda att värden och moral är något vi har fått av Gud, det vill säga blotta närvaron av värden är ett argument för Guds existens. Men ett sådant argument är lika ihåligt som en fågelholk. Närvaron av tänder är inte ett argument för existensen av tandfén.

Det andra argumentet är att vi inte skulle ha någon bas för moralen om inte Gud finns. ”Allt skulle bli tillåtet” hör man då och då. Men även detta är ett ihåligt argument som Sokrates vederlade för över två tusen år sedan med Euthyphros dilemma: Är det goda gott därför att Gud vill det, eller vill Gud det goda därför att det är gott?

Hur den kristne än svarar på denna fråga så blir slutsatsen penibel: Antingen tvingas man acceptera vad en diktator säger utan att kunna avgöra om det är rätt eller fel (det är ju Gud som avgör om det är rätt eller fel). Eller så finns det en moralisk standard som ligger utanför Gud som vi kan jämföra med. I det ena fallet är mord rätt om Gud säger att det är rätt och i det andra fallet är mord fel alldeles oavsett vad Gud säger. Gud har helt enkelt fel om han säger att mord är rätt. Att mord verkligen är fel har jag visat i en tidigare artikel: Ett försvar för individbaserade rättigheter.

Men det finns en möjlig utväg för den kristne jag inte har berört. Utvägen är förstås att hävda att Gud lyder under andra regler jämfört med oss människor, och att det finns någon slags moral och mening som gäller för  honom men inte oss. Men då hamnar den kristne i en annan pinsam situation: Om Guds lagar inte gäller oss människor, så finns det ingen som helst mening att ta något av det han säger på allvar. Guds ord, som den kristne då precis påstått, gäller inte oss människor. Och då är ju frågan vad den kristne ska ha Gud till? Alla utvägar för att försvara den kristna guden resulterar antingen i motsägelser eller så absurda slutsatser att till och med kristna har svårt att tro på dem. Och kristna brukar ju inte ha problem att tro på den ena absurda utsagan efter den andre eftersom det så vackert handlar om tro och inte vetande. Med samma argument kan man förstås hävda att det är Håkan Juholt som är statsminister, och att det handlar om tro och inte vetande.

Det är så, som synes, att när begreppen ”Gud” liksom ”moral” och ”mening” blandas i ett och samma stycke så får vi också mängder med motsägelser som inte kan lösas på annat sätt än för den kristne att postulera att Gud finns och sedan köra huvudet så långt ned i sanden att alla motargument blir diffusa viskningar i öronen – förmodligen inte helt olikt meddelanden från Gud om att betala mer i kollekt. Förnuft och reson gör sig icke besvär.

Jag gör goda saker därför att de är goda i sig själva. Jag gör inte goda saker därför att jag har en pistol mot huvudet som hotar mig med helvetet om jag inte gör det. Och kristna undrar var jag får min moral ifrån?