Den självuppfyllande profetian: Det är så för att min teori säger så

I debatter kring diskriminering kommer ofta argument i stil med detta upp: ”Kvinnor är underrepresenterade i bolagsstyrelser”. Detta är helt sant, men implicit i argumentet förekommer också ett antagande om att det är orättvist. Att antalet kvinnor är resultatet av en strukturell diskriminering. Jag ska förklara varför ett sådant argument inte håller.

Jag har upprepade gånger skrivit om strukturalism, men Johan E. Johansson tyckte att jag skulle utveckla ett felslut jag tog upp i kommentarsfältet till en artikel om könsdiskriminering.

Så, här kommer en mer utförlig förklaring varför det gäller att inte låta sina fördomar styra hur man bedömer individer av människor baserat på deras (godtyckliga) grupptillhörighet.

Så här ser argumentet ut som vi ska granska:

[Argument 1]

1. Om teorin om könsmaktsordning är sann, så borde jag se färre kvinnor i bolagsstyrelser.
2. Jag ser färre kvinnor i bolagsstyrelser.
3. Alltså är teorin om könsmaktsordning sann.

Detta kan låta som ett självklart argument, i synnerhet om man redan prenumererar på en strukturalistisk idéföreställning. Men i själva verket är det ett helt felaktigt och ogiltigt formellt argument. Men för att förstå varför det är felaktigt kan det vara bra att formalisera argumentet så att vi ser dess struktur:

[Argument 2]

1. Om P, så Q.
2. Q.
3. Alltså P.

Sådär. Då vet vi hur argumentets struktur ser ut. Om vi godkänner argument med den här strukturen, så får vi också en del märkligheter som den här:

[Argument 3]

1. Om det regnar ute, så blir marken blöt.
2. Marken är blöt.
3. Alltså regnar det ute.

Om vi tittar på marken och ser att den är blöt, innebär det att det måste ha regnat? Naturligtvis inte. Vi kan mycket väl ha tvättat bilen på garageuppfarten och marken har på så vis blivit blöt. Eller kanske en olycka inträffade som innebar ett vattenläckage. Kort sagt: Vi vet att det är blött på marken, men vi kan inte vara helt säkra på orsaken.

Däremot är det så, att marken blir blöt när det faktiskt regnar. Låt oss titta på ett sådant argument i stället:

[Argument 4]

1. Om det regnar ute, så blir marken blöt.
2. Det regnar.
3. Alltså blir marken blöt.

Argument 4 är ett giltigt deduktivt argument och är faktiskt det första man får lära sig inom logiken. Det kallas modus ponens och har följande form:

[Argument 5]

1. Om P, så Q.
2. P.
3. Alltså Q.

Argument vars struktur bygger på modus ponens är alltid giltigt oavsett vad vi stoppar in för premisser (och slutsatsen är alltid sann under förutsättning att premisserna är sanna). Det går med andra ord inte att förneka ett sådant argument – någonsin.

När man ställer upp ett arguments struktur på detta vis, i detta fall en så kallad villkorssyllogism, så kallar vi första delen (”Om P”) för förled och den andra delen (”så Q”) för efterled. I modus ponens (argument 5) så bekräftar man förledet genom andra premissen. Om man däremot bekräftar efterledet i stället (argument 2), så har man gjort sig skyldig till ett felslut. Eller på ren svenska: Bara för att vi ser en effekt, kan vi inte vara helt säkra på vad som orsakade effekten.

Vi har alltså att göra med två typer av argument, det ena giltigt och det andra bara skenbart giltigt. De är ofta lätta att blanda ihop, och jag har i ärlighetens namn också gjort det vid några tillfällen, men att förstå skillnaden är fullständigt avgörande för om man kan acceptera argumentet som giltigt eller ej.

Hur vet man när något faktiskt är sant?

Nu kommer vi dock till ett stort men. Innebär det att det aldrig kan förekomma strukturell diskriminering som stämmer överens med idéen om könsmaktsordning? Naturligtvis kan det förekomma. Och det förekommer med all säkerhet. Problemet uppstår dock när man låter sina presuppositioner styra hur man ska tolka nya situationer, i synnerhet när man pratar om människor och inte naturlagar som följer samma mönster dag ut och dag in.

Nästa gång du hör något i stil med  ”här har vi en bolagsstyrelse med få kvinnor, alltså förekommer det strukturell diskriminering” så ska du tänka på att detta förvisso kan vara sant, men argumentet som sådant inte är giltigt (argument 1 och 2). Så hur tar man reda på om det faktiskt är sant?

Den romerska filosofen Seneca säger det självklara som, tyvärr, måste påpekas:

Om du dömer, utred.

Med detta sagt: Vi kan inte utifrån beskrivande statistik sluta oss till hur människor handlat i det enskilda fallet. Människor kan nämligen inte beskrivas i form av naturlagar, där A alltid efterföljs av B. Vi kan inte inducera (alltså generalisera) med så hög säkerhet.

Vi måste helt enkelt utreda varje fall för sig, oaktat våra fördomar om de människor vi ska (be)döma, precis som åklagaren måste visa varje människa skyldig. Om åklagaren lutade sig tillbaka på statistik (”romer brukar begå brott, så då har denna rom begått brott i detta fall också”) så har han i längden endast gjort sig skyldig till ett cirkelbevis: ”Romer är skyldiga därför att de brukar vara det – och romer brukar vara skyldiga eftersom vi dömer dem för brott.” På det viset får man en självuppfyllande profetia.

Om vi utreder ett enskilt fall och kommer fram till att det finns diskriminering så har vi stöd åt argument 1. Om vi kommer fram till att det fanns något annat som gjorde att utfallet blev som det blev, så har vi motstridig fakta till argument 1.

Statistik är alltså inte normativ, utan deskriptiv. Statistik kan därför inte säga hur någon kommer att handla, men däremot ge oss en viss sannolikhet hur någon kommer att handla. Och som med all sannolikhet (som bygger på induktion), så är den behäftad med osäkerhet.

Så varför är jag emot strukturalism som jag skrivit om så många gånger tidigare? Eftersom den i mångt och mycket bygger på att göra om deskriptiva utsagor till normativa. Strukturalismen är att dra alla människor över samma kam, att låta sina egna fördomar om grupper av människor gå ut över de enskilda människorna.

Så om du dömer, utred.