in Mediekritik, Retorik & argumentationsteori

Varför ”97 % av våldtäkter begås av män” är ett bedrägligt argument

Våldtäkt statistik

Brottsförebyggande rådet säger att 97 % av de som misstänks för sexualbrott är män (år 2016). Totalt misstänktes 1 840 personer för våldtäkt mot kvinnor år 2016, och 1 189 sexualbrott lagfördes under samma år.

Så här säger Dana Pourkomeylian, samhällsdebattör och juriststuderande, till GP om den extremt höga andelen män som begår sexualbrott:

Så hur ska jag då tänka? Behöver jag verkligen vara rädd för alla män när jag går omkring en lördagskväll? Rimligtvis, ja, eftersom det inte finns några indikationer för vad jag ska akta mig för.

Det finns förstås många sätt att beskriva och se på verkligheten med hjälp av statistik. Pourkomeylians sätt är ett utav dem. Frågan är dock om det är speciellt lämpligt.

Ett annan sätt är att se hur stor andel av männen som begår sexualbrott. Det fanns 4 930 966 män i Sverige år 2015, enligt SCB. Den siffran har ökat år till år, men det har ingen betydelse för den här texten.

Om vi antar att alla sexualbrott begås av män får vi då veta att 0,02 % av männen begår sexualbrott (1 189 / 4 930 966 = 0,0002 * 100 = 0,02). Sexualbrott är en vidare kategori än våldtäkt, men för enkelhetens skull kan vi anta att de är likvärdiga, och att antalet brott är detsamma som antalet män (vilket inte är fallet då en enskild man exempelvis kan lagföras flera gånger).

Frågan ”Behöver jag verkligen vara rädd för alla män när jag går omkring en lördagskväll?” bör då sättas i relation till hur stor andel av männen som begår våldtäkt (det vill säga 0,02 %), och inte till hur stor andel av våldtäkterna som begås av män.

Det är ett vanligt tankefel där man förväxlar betingade sannolikheter. I formella termer innebär det att man förväxlar sannolikheten P(våldtäkt|man) med P(man|våldtäkt).

Ett exempel kan förmodligen illustrera detta.

  1. Om det sker en enda våldtäkt under året och den begås av en man är andelen våldtäkter av män 100 %. Men det är inte speciellt stor andel av det totala antalet män.
  2. Om det sker 4 930 966 våldtäkter av hälften så många män så har 50 % av männen i Sverige våldtagit.

Den person som uppvisar större rädsla inför män i (1), snarare än i (2), bör då med rätta kallas irrationell – trots att andelen faktiskt är betydligt större i det första exemplet.

Man kan formulera det annorlunda: Om du blir våldtagen så är det med all sannolikhet en man som begår våldtäkten. Det visar statistiken med all önskvärd tydlighet. Men vad statistiken inte visar är sannolikheten att bli våldtagen. Dessa två betingade sannolikheter kan inte förväxlas.

Likaså är det märkligt att prata om en speciell norm och kultur bland alla män när man diskuterar en handling som begås av 0,02 % av männen. Det är förmodligen bortom allt rimligt tvivel att det finns horribla normer och värderingar bland de som våldtar. Men att det är en universell, snarare än partikulär, manlig norm följer inte från det faktum att våldtäkter begås nästan uteslutande av män.

Hela idén om att det finns en norm, i singular, i samhället är också löjeväckande. Det finns många normer som är i konflikt med varandra, som först uppenbaras när man reser runt i olika sociala konstellationer. Däremot har vi alla samma lag att rätta oss efter.

”Den gemensamma nämnaren är att de är män”

Ett annat argument jag hört flera gånger är att man ska leta efter en gemensam nämnare till våldtäkter. Varför man ska göra detta, snarare än att leta efter orsaken till våldtäkter, förstår jag inte.

Om exempelvis 97 % av våldtäkterna begås av män, och därmed 3 % av kvinnor får man förmoda, så är ju den gemensamma nämnaren inte alls kön. Det är att de är människor. Men våldtäkter förekommer även bland djur, så då är den gemensamma nämnaren att de är… levande organismer? Det är inte speciellt upplysande och ger brottsförebyggande myndigheter inte mycket att jobba efter. (Förvisso ger det vissa indikationer på att man bör undersöka gener, men det är en annan historia.)

Man skulle förstås kunna säga att man tittar efter den gemensamma nämnaren bland majoriteten. Man väljer därmed ut alla brott begångna av män och drar sedan slutsatsen att den gemensamma nämnaren är att de är män. Men det är ett cirkelbevis eftersom man utgår från det man har som uppgift att förklara: man väljer män och drar sedan slutsatsen att de är män.

Vad man däremot bör göra är att ställa öppna frågor utifrån fakta: Varför begår män majoriteten av våldtäkter? Det är en fråga som ger ett mycket mer användbart svar än tautologin ”därför att de är män”, vilket föga förklarar varför resten av populationen av män inte våldtar om det nu vore det som är förklaringen.

Vad alla är överens om är att alla våldtäkter bör elimineras. Om sexualbrott överlag bör elimineras är dock en mer öppen fråga eftersom prostitution exempelvis inte nödvändigtvis skadar någon.

Vad alla däremot inte är överens om är vem som bär skulden för våldtäkten (det är alltid den som begår våldtäkten). Det finns dock sätt att minimera risken för våldtäkt, till exempel att inte befinna sig på platser där sannolikheten att bli våldtagen är högre. Det brukar dock kritiseras för ”victim-blaming”, att skulden läggs på offret snarare än förövaren. Men det är ett ensidigt sätt att se på frågan eftersom det inte nödvändigtvis bara handlar om vem som begår en handling utan också i vilken situation. Att minimera risken att utsättas för ett brott genom att undvika vissa situationer är inte skuldbeläggande. Det är ett praktiskt svar på ett problem som tillnärmelsevis inte låter sig lösas genom blott teoretiska resonemang om individuella ansvar.

Av samma skäl semestrar man inte i Aleppo mitt under pågående krig, alldeles oavsett vad deklarationer om mänskliga rättigheter säger. Vi kan måhända inte veta vem det är som skjutit iväg kulan som viner i luften, men då bör man rimligen undvika sådana situationer än att som enskild individ försöka ta reda på vilken grupp man ska akta sig för. Ett rimligt första steg kan ju då vara att inte resa till en krigshärd.

Däremot är nog frågan om exakt vilka situationer som är riskablare än andra en svårare fråga att svara på, åtminstone när det gäller våldtäkter, men då kan rimligtvis undersökningar tjäna som underlag. Och om våldtäkter dessutom sker fullständigt slumpmässigt (det vill säga, det är lika sannolikt att alla män våldtar) så är det just då sannolikhetsberäkningar är mer värdefulla, inte mindre.

Ökar eller minskar sexualbrotten?

Man kan tro att våldtäkterna har ökat dramatiskt den här sommaren. Massmedierna har rapporterat om mängder med fall (inklusive sexuella ofredanden) på musikfestivaler runtom i landet.

Det är dock viktigt att komma ihåg att massmedier inte på något sätt speglar verkligheten, utan alltid gör ett urval. Detta urval kan göras på många sätt, men leder till att det vi läser i massmedierna också är sådant som vi därmed tänker mer på, och dessutom tror är mer vanligt förekommande än vad det faktiskt är.

Det vi måste göra, tyvärr, är att avvakta tills forskare och statistiker på bland annat Brottsförebyggande rådet har analyserat de brott som anmälts och lagförts innan vi kan säga något om trenderna.

Slutsats

Att välja lämplig statistik för att besvara en fråga är minst lika viktigt som att hålla sig till fakta.

Vill man prata om vad en grupp av människor gör (exempelvis män) bör man också välja ut den gruppen för analys. Vill man prata om en undergrupp (exempelvis våldtäkter begångna av män) kan man inte utan vidare göra en inferens tillbaka till den stora gruppen (det vill säga män). Ett venndiagram skulle visa detta med all önskvärd tydlighet.

Samma resonemang gäller alla andra grupper i samhället: Även om alla terrordåd skulle genomföras av muslimer, så är det ändå en helt annan fråga än andelen av alla muslimer som begår terrordåd. Det är helt enkelt en annan jämförelse.

Tänk på dessa begränsningar

Tänk också på att jag i denna text utgått från lagförda sexualbrott. Anmälda sexualbrott är av naturliga skäl högre, vilket justerar upp andelen män som anmälts för sexualbrott till 0,03 %. Och det faktiska antalet sexualbrott kan vi bara spekulera i.

Jag har heller inte tagit hänsyn till åldern på männen, vilket naturligtvis också justerar upp andelen när vi plockar bort väldigt unga och väldigt gamla individer. Jag har heller inte tagit någon hänsyn till hur våldtäkt eller sexualbrott definieras. Det är ju fullt möjligt att definitionen bör vara vidare (eller snävare) än den nuvarande juridiska definitionen.

Och till sist, jag har bara tagit hänsyn till ett specifikt år. Om vi antar att varje våldtäkt sker av en ny person kan man helt enkelt ackumulera alla anmälda eller lagförda våldtäkter genom åren som gått för att få fram en övre gräns för antalet våldtäktsmän i populationen. Dock överdriver man denna siffra medvetet eftersom man inte tar hänsyn till serievåldtäksmän, liksom de som dött eller utvandrat. (Med andra ord: uppskattningar är svårt och beror en smula på vad man värderar. Men uppskattning uppåt är förmodligen bättre än nedåt, i mitt tycke, eftersom det är bättre att ta problemet på för stort allvar än för litet – allt annat lika.)

Läs mer

Dana Pourkomeylian påstår att det ”inte finns några indikationer för vad jag ska akta mig för”. Därför kommer här en vetenskaplig artikel med indikatorer för vad man ska akta sig för.

Personality and Perpetration: Narcissism Among College Sexual Assault Perpetrators.

Uppdaterat oktober 2017: Uppdaterade siffrorna från BRÅ för år 2016 samt uppdaterade de brutna länkarna.

Gillade du artikeln?
Få senaste artiklarna direkt i din inkorg. Jag skickar aldrig spam.

Skriv en kommentar

Comment

  1. Källan från BRÅ som du länkar till är borttagen. Var hämtar du dina siffror? En annan rapport från BRÅ ger ett lite annorlunda underlag nämligen: http://bra.se/download/18.5484e1ab15ad731149e371d2/1490808370280/220La-2015.xlsx

    Jag tycker din artikel är intressant och jag håller med dig om din poäng kring själva sakfrågan, men det är ju viktigt att det som framstår som fakta är korrekt. Annars undermineras trovärdigheten i hela resonemanget.

  2. Jag tycker att det är så otroligt märkligt att det som tas upp i artikeln inte kommer fram. Jag har googlat i omgångar under de senaste 10 åren (minst) och även gjort liknande beräkningar själv. Jag uppfattar det som att väldigt få liksom jag tycker att det är viktig info. Till och med extremt viktig info. Vilken annan grupp skulle man kunna dra över en kam om det endast handlar om hundradelar av procent?!. Kanske är det en högre andel i den romska gruppen som begått något brott (obs jag menar verkligen KANSKE) men ingen vettig människa skulle väl våga säga att romer är tjuvaktiga. Vi har de fördomarna med det är definitivt inte pk att uttrycka dylika fördomar. Men när det gäller mäns våld är det fritt fram. Mycket märkligt

  3. Det är egentligen inte speciellt märkligt, utan beror huvudsakligen på två saker, nämligen (a) människors politiska åsikter och (b) vad som är socialt acceptabelt.

    När det gäller människors politiska åsikter, så är människor exempelvis mer benägna att räkna fel på matteuppgifter (som har ett korrekt svar) när matteuppgiften går emot deras politiska övertygelser. Det brukar kallas motiverat resonerande.

    När det gäller vad som är socialt acceptabelt brottas även filosofer med samma problem. Ta generiska generaliseringar exempelvis, där vissa generaliseringar är självklara men så fort man gör exakt samma typ av generalisering med en socialt utsatt grupp i något avseende så är generaliseringen problematisk:

    Generic generalizations may be relevant to understanding social prejudice in other respects too. For example, “ticks carry Lyme disease” is accepted at low prevalence levels, perhaps because carrying Lyme disease is a dangerous property, of the sort one would wish to avoid. What then are we to make of similar generics in the social realm, e.g., “Muslims are terrorists”? Clearly, there is something deeply wrong with the latter that is not wrong with the former. One possibility is that these “dangerous generics” involve the assumption that the members of the kind in question share a nature that ground the property in question (or at least the corresponding disposition or propensity), and so generalizations such as “Muslims are terrorists” again involve false essentialist beliefs about social groups (Leslie, forthcoming).

    Med andra ord kan det vara socialt acceptabelt att generalisera om män, bland andra, men inte nödvändigtvis om muslimer. Frågan om något är sant eller falskt har alltså föga att göra med det som är socialt acceptabelt. Vad som är social acceptalt är dock en politisk fråga och de på den politiska vänsterkanten har sympatier för vissa grupper av människor, medan de på den politiska högerkanten har sympatier för andra grupper av människor. Därmed kommer de att generalisera om olika grupper av människor, och därmed reta upp varandra.

    Man kan också lyfta upp journalistikens roll i detta sammanhang.

    Då journalister i större utsträckning befinner sig på den politiska vänsterkanten (jämfört med populationen som helhet) finns det också anledning att anta att deras ideologiska övertygelser påverkar vilka ämnen de väljer att skriva om. Eftersom forskare kan påverkas mer av motiverat resonerande än lekmän, eftersom hög utbildning ger färdigheter att försvara intuitioner, återstår få argument till fördel för att journalister skulle vara en yrkesgrupp som har lyckats undvika motiverat resonerande. Dock, forskningen om hur journalisters politiska övertygelser påverkar medieinnehållet är skral.

    Mycket av forskningen kring just journalisternas inverkan på medieinnehållet utgår dock ofta från marxistiska teorier (kritisk teori, kritisk diskursanalys, etc.) som säger att innehållet genomsyras av ideologi och nästan uteslutande nyliberalism. Det är då alltså mediets ägare, strukturer i vid bemärkelse, och samhället som inverkar på medieinnehållet. Frågorna som ställs i denna forskning är alltså inte nödvändigtvis vilken ideologi medieinnehåll präglas av, utan i vilken utsträckning medieinnehållet genomsyras av nyliberalism. Och det är förvisso intressant, men begränsar de möjliga slutsatserna för att uttrycka det milt.

Webmentions

  • Vem begår sexualbrott? | Svensson 18 oktober 2017

    […] Antag att alla sexualbrott begås av män och vi vet att det enligt SCB fanns 4 930 960 män (2015) så innebär det att andelen män som begått sexualbrott är 0,02% (1 190 / 4 930 966) * 100 = 0,02) under 2015. I detta räkneexempel antas också att varje brott motsvarar en man men i verkligheten är det ju så att en enskild man begår flera brott och lagförs för flera brott. […]