Osynliggjord & tystad: Passivt språkbruk för att göra sig till offer

Ett passivt språkbruk innebär att man säger ”jag har blivit drabbad” av något, snarare än ”X har gjort något mot mig”. Det flyttar fokus bort från det aktiva till det passiva.

Så här skriver filosofen Per Bauhn om ett sådant språkbruk och vilken betydelse ”strukturer” får i beskrivningen av passiva händelser:

Benägenheten att resonera i termer av förtryckande strukturer i stället för i termer av förtryckande aktörer öppnar i sig för orättvisa och förtryck, nämligen när den normativa strukturalismen används för att legitimera ingrepp mot individer som visserligen inte personligen antas ha handlat orätt, men som i kraft av sin gruppidentitet räknas till en förtryckande ”struktur”. (Vita medelålders män brukar utgöra en klassisk strykgrupp i sådana sammanhang.)

Den normativa strukturalismens förkärlek för ett insinuant och konspiratoriskt generaliserande språkbruk är av intresse här. När man ska förklara gruppers tillkortakommanden, så väljer man att uttrycka sig på ett sätt som försvagar skiljelinjen mellan händelse och handling, mellan det någon råkar ut för och det någon annan gör. Man suggererar bilden av passiva offer och aktiva förövare av orättvisa. I svensk debatt om kvinnors eller minoriteters belägenhet kan det t.ex. heta att den som inte har kommit till tals har blivit tystad, den som inte har valts har blivit bortvald, den som inte har räknats med har blivit exkluderad, den som inte har lyckats har blivit marginaliserad, osv. Hos [Iris] Young heter det på liknande sätt att de som inte har arbete har blivit utstötta från delaktighet i det sociala livet (s. 53) och att grupper vars perspektiv inte är framträdande i samhället, blivit osynliggjorda (s. 59). Idén om ett allestädes förekommande förtryck görs på detta sätt mer lättsmält genom att gruppers tillkortakommanden framställs i offerterminologi.

I den normativa strukturalismens värld upphävs skillnaden mellan att drunkna och att bli dränkt, mellan olycka och orättvisa. Och den moraliska implikationen av denna retorik är givetvis att det någonstans finns ett ansvar att utkräva för tystandet, bortväljandet, exkluderandet och marginaliserandet. Här undviker man kinkiga krav på bevisföring genom att hänvisa till ”strukturer” i stället för enskilda aktörer och deras identifierbara handlingar. (Det är också i linje men den normativa strukturalismens fokus på kollektiv snarare än på individer.) Därmed kan man peka ett anklagande finger mot alla som inte skyddas av en identitet som offer eller representant för offer. Den som inte är en del av lösningen är en del av problemet. Eller som Iris Young uttrycker det, när hon beskriver filosofins roll: ”om samhället är delat av former för förtryck, så antingen förstärker hon dem, eller så kämpar hon mot dem” (s. 5).

Man bör dock fråga sig om inte den normativa strukturalismen kan bli del av ett annat problem, nämligen det som handlar om en utvidgad legitimering av våld som redskap i politisk förändring. Det är inte moraliskt kontroversiellt att tänka sig att det är rätt att använda våld mot förtryck. Men om förtrycket plötsligt utsträcks till att omfatta frånvaron av jämlikhet i största allmänhet och ses som inbäddat i samhällets ”strukturer”, så ligger det nära till hands att också se krossade bankfönster och stenkastning mot polisbilar som en sorts berättigat ”motvåld”, även i demokratiska rättsstater. Drivna av en självförståelse som företrädare för offer och en demoniserad bild av det omgivande samhället kan allehanda ”motståndsgrupper” sätta respekten för medborgardemokratins rättsordning ur spel. I en självrättfärdig förtrytsamhet över ett teoretiskt bestämt förtryck lånar man sig till att bli redskap för ett högst konkret förtryck, i form av våldshandlingar mot samhället och enskilda individer. Så har ju också idéer om strukturell orättvisa tidigare fungerat som alibi för revolutionärt våld och förtryck, från Lenin till Pol Pot.

Referens
Bauhn, P. (2007). Om förtryckande strukturer – en replik. Filosofisk tidskrift, 28(4), 54–57.

Foto: Flickr ”Lukas”