Vilka är det som näthatar? (Och varför vi bör hata missbruk av statistik)
Hur många näthatare finns det egentligen? I en debattartikel jag läste under dagen fanns det statistik som beskrev antalet nättrakasserier och vilka som utför dem. Hur statistik skildras i medierna är ett ämne som intresserar mig – ofta för att det sker utan någon som helst eftertanke, utan presenteras som en fastslagen sanning – ”så här är det”. Siffror upplevs ju dessutom som mer ”objektiva” och ”neutrala”.
Statistiken visade bland annat att 72,5 % av de som drabbats av nättrakasserier var kvinnor (och av de som gjorde det var 47,5 % män). Det låter som ett allvarligt problem. Hur kan vi komma tillrätta med detta problem? Men sakta i backarna. Innan vi börjar prata om hur vi kommer tillrätta med det så kan vi ställa oss en mer basal fråga. Är det över huvud taget sant?
För att undersöka det måste man titta på vad siffrorna grundar sig på. Metoden för att ta fram statistiken beskrivs så här:
WHOA [Working to Halt Online Abuse] receives an estimated 50-75 cases per week. If victims fill out the entire questionnaire, which includes demographic information, that is what we use to properly calculate our statistics. Our questionnaire is available to view at any time to see how we arrive at the numbers we do. Please direct any questions related to statistics to Statistics Coordinator.
Det är alltså en undersökning som riktar sig till de som anmäler ”harassment” online. Om de anmäler alltså. Och om de lyckats fylla i formuläret på rätt sätt. Det vet vi ju för det första inte om de gör eller hur många det är. Redan här har alltså all statistik havererat om den ska användas för att säga något om samhället i stort. Det kan förstås ge en indikation på att det förekommer en viss mängd ”harassment”. Men det gör också tärningskast. Statistiken ger alltså ingen bild över huvud taget av hur många som faktiskt har utsatts för trakasserier och kan inte användas för vidlyftiga påståenden om hur många av ena eller det andra könet har gjort si eller så, eller vilken ålder eller etnicitet de har.
Statistiken säger absolut ingenting om hur det ser ut i samhället.
Vi vet inte ens vilken kontinent statistiken skulle beskriva! ”Det är som att gå till en kennelklubb och fråga om de kan tänka sig att ha hund”, för att citera Jan Strid, som är lektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Göteborgs universitet. (Citatet är inte ordagrant, utan taget från mitt minne av inslag i SR P1 Medierna.)
Frågorna i frågeformuläret handlar om ”harassment”, men vad är det? Jag har en väldigt hög tröskel för vad jag tycker att jag bör utstå av andra människor innan det kan kallas trakasserier. Andra kanske har en lägre tröskel. En tredje person kanske har ännu lägre tröskel.
Däremot har organisationen riktlinjer för vad de menar att ”harassment” är. Där presenteras också två andra definitioner. Dessa två definitioner är för smala, och de använder en bredare definition, skriver de. Därmed kommer de ju också att kunna rapportera om fler fall av ”harassment”. Men hur vet vi att de som fyller i formuläret över huvud taget följer dessa riktlinjer? Det förutsätts.
Att organisationer sammanställer statistik för sin egen räknings skull är ofta värdefullt. Det hjälper organisationen att se vad som händer och få en större bild av organisationens arbete. Men att journalister tar statistiken (vilket står beskrivet på sajten) och använder det för att beskriva samhället är däremot ett veritabelt missbruk av statistik. Att påstå något som att ”det är män som näthatar” eller ”bara 3,5 % av afroamerikanerna har utsatts för trakasserier” utifrån denna statistik är alltså fullständigt taget ur luften.
Slutsats
Slutsatsen är att datan från organisationen är långt ifrån ett obundet slumpmässigt urval, utan endast visar vilka anmälningar organisationen har fått in via sitt webbformulär. Det har vi ingen som helst aning om vem som har skrivit de anmälningarna eller varför. Det är inte representativt för någonting. Vi vet inte ens vilken kontinent de som har lagt in anmälningarna kommer ifrån!
Detta hindrar förstås inte debattörer från att hävda att ”så här är det”. Det beror ofta på att det bekräftar en redan vedertagen föreställning om hur saker och ting är, vilket är en viktig faktor som förklarar varför vi människor tror på det vi tror trots att faktan inte har någon grund i verkligheten. (Vi skriver om detta i boken Manipulation och påverkan som kommer ut på Studentlitteratur under året, liksom hur man kan motverka att hamna i ett sådant tänkande.)
Nu är det förstås så att en del tycker att ”dålig statistik är bättre än ingen statistik alls”. Men varför då? Jag kan skicka länken till Avpixlat eller Antifacistisk aktion och be dem fylla i webbformuläret. Skulle statistiken då alltså bli bättre än ingen statistik alls?
Lite mer basala kunskaper i statistik vore helt klart på sin plats. I synnerhet om man som journalist ska rapportera om dem. Föreställningen om att siffror är objektiva beskrivningar av verkligheten tycks vara svår att tvätta bort för många. Det är förmodligen 23,1 % av journalisterna som tycker det.*
* Detta var ironi.