in Mediekritik, Vetenskap

Vilka är det som näthatar? (Och varför vi bör hata missbruk av statistik)

Hur många näthatare finns det egentligen? I en debattartikel jag läste under dagen fanns det statistik som beskrev antalet nättrakasserier och vilka som utför dem. Hur statistik skildras i medierna är ett ämne som intresserar mig – ofta för att det sker utan någon som helst eftertanke, utan presenteras som en fastslagen sanning – ”så här är det”. Siffror upplevs ju dessutom som mer ”objektiva” och ”neutrala”.

Statistiken visade bland annat att 72,5 % av de som drabbats av nättrakasserier var kvinnor (och av de som gjorde det var 47,5  % män). Det låter som ett allvarligt problem. Hur kan vi komma tillrätta med detta problem? Men sakta i backarna. Innan vi börjar prata om hur vi kommer tillrätta med det så kan vi ställa oss en mer basal fråga. Är det över huvud taget sant?

För att undersöka det måste man titta på vad siffrorna grundar sig på. Metoden för att ta fram statistiken beskrivs så här:

WHOA [Working to Halt Online Abuse] receives an estimated 50-75 cases per week. If victims fill out the entire questionnaire, which includes demographic information, that is what we use to properly calculate our statistics. Our questionnaire is available to view at any time to see how we arrive at the numbers we do. Please direct any questions related to statistics to Statistics Coordinator.

Det är alltså en undersökning som riktar sig till de som anmäler ”harassment” online. Om de anmäler alltså. Och om de lyckats fylla i formuläret på rätt sätt. Det vet vi ju för det första inte om de gör eller hur många det är. Redan här har alltså all statistik havererat om den ska användas för att säga något om samhället i stort. Det kan förstås ge en indikation på att det förekommer en viss mängd ”harassment”. Men det gör också tärningskast. Statistiken ger alltså ingen bild över huvud taget av hur många som faktiskt har utsatts för trakasserier och kan inte användas för vidlyftiga påståenden om hur många av ena eller det andra könet har gjort si eller så, eller vilken ålder eller etnicitet de har.

Statistiken säger absolut ingenting om hur det ser ut i samhället.

Vi vet inte ens vilken kontinent statistiken skulle beskriva! ”Det är som att gå till en kennelklubb och fråga om de kan tänka sig att ha hund”, för att citera Jan Strid, som är lektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Göteborgs universitet. (Citatet är inte ordagrant, utan taget från mitt minne av inslag i SR P1 Medierna.)

Frågorna i frågeformuläret handlar om ”harassment”, men vad är det? Jag har en väldigt hög tröskel för vad jag tycker att jag bör utstå av andra människor innan det kan kallas trakasserier. Andra kanske har en lägre tröskel. En tredje person kanske har ännu lägre tröskel.

Däremot har organisationen riktlinjer för vad de menar att ”harassment” är. Där presenteras också två andra definitioner. Dessa två definitioner är för smala, och de använder en bredare definition, skriver de. Därmed kommer de ju också att kunna rapportera om fler fall av ”harassment”. Men hur vet vi att de som fyller i formuläret över huvud taget följer dessa riktlinjer? Det förutsätts.

Att organisationer sammanställer statistik för sin egen räknings skull är ofta värdefullt. Det hjälper organisationen att se vad som händer och få en större bild av organisationens arbete. Men att journalister tar statistiken (vilket står beskrivet på sajten) och använder det för att beskriva samhället är däremot ett veritabelt missbruk av statistik. Att påstå något som att ”det är män som näthatar” eller ”bara 3,5 % av afroamerikanerna har utsatts för trakasserier” utifrån denna statistik är alltså fullständigt taget ur luften.

Slutsats

Slutsatsen är att datan från organisationen är långt ifrån ett obundet slumpmässigt urval, utan endast visar vilka anmälningar organisationen har fått in via sitt webbformulär. Det har vi ingen som helst aning om vem som har skrivit de anmälningarna eller varför. Det är inte representativt för någonting. Vi vet inte ens vilken kontinent de som har lagt in anmälningarna kommer ifrån!

Detta hindrar förstås inte debattörer från att hävda att ”så här är det”. Det beror ofta på att det bekräftar en redan vedertagen föreställning om hur saker och ting är, vilket är en viktig faktor som förklarar varför vi människor tror på det vi tror trots att faktan inte har någon grund i verkligheten. (Vi skriver om detta i boken Manipulation och påverkan som kommer ut på Studentlitteratur under året, liksom hur man kan motverka att hamna i ett sådant tänkande.)

Nu är det förstås så att en del tycker att ”dålig statistik är bättre än ingen statistik alls”. Men varför då? Jag kan skicka länken till Avpixlat eller Antifacistisk aktion och be dem fylla i webbformuläret. Skulle statistiken då alltså bli bättre än ingen statistik alls?

Lite mer basala kunskaper i statistik vore helt klart på sin plats. I synnerhet om man som journalist ska rapportera om dem. Föreställningen om att siffror är objektiva beskrivningar av verkligheten tycks vara svår att tvätta bort för många. Det är förmodligen 23,1 % av journalisterna som tycker det.*

* Detta var ironi.

Skriv en kommentar

Comment

15 − fyra =

  1. Innebär inte ”Statistiken visade bland annat att 72,5 % av de som drabbats av nättrakasserier var kvinnor (och av de som gjorde det var 47,5  % män).” att kvinnor som näthatar kvinnor är ett större problem än män som näthatar kvinnor, sett till antal och enligt denna högst dubiösa statistik? Eller missar jag någonting? Nu ska man ju inte använda den här statistiken till slutsatser om hur det ser ut i samhället, men om någon har använt den för att framhäva mäns näthat mot kvinnor så har vi problem med respekten för statistik i det här landet…

  2. Det går inte dra några slutsatser över huvud taget med statistiken. Det går inte ens uttala sig om det är fler kvinnor eller ej som näthatar.

    I statistiken används en bristfällig variabel på vem som är ”hataren”:

    Female
    Male
    Multiple/gangs
    Unknown

    Om det är två kvinnor som ”hatar” så hamnar de i ”multiple/gangs”. Men om det är en enskild kvinna så hamnar denne i ”female”. Denna variabelkonstruktion gör att det inte ens går att säga vilket kön hatarna i anmälningarna har.

  3. Väl talat. Jag har själv undrat var denna statistik kommer ifrån.
    Jag har sett en annan som användes och det var en utlänsk statisik där dom använt irc (mirc) som bas för undersökningen. Alla som använt sig av denna chatklient vet att det är till 90% män där inne. Det skulle då ligga till grund för en statisik som skulle ses som sanning. Ännu mer larvigare blir det då folk där inne använder mer nicknames än riktiga namn i stil med internetherogobbler123 som ingen någonsin kan veta om det är man eller kvinna. Kvinnor använder också nicknames som kan tolkas som manliga mer än vad män gör tvärtom.
    Det som togs upp som ”näthat” där var även sexuella invitationer såsom ”vill du ha sex?” ”vill du ha kuk?” osv. Det sågs alltså som något fel. Utan att veta hur många kvinnor som egentligen vill ha cybersex. Då dessa män fortsätter fråga så är det ju självklart att det finns som kvinnor som vill det. Att mannen tar initiativ till något båda vill är alltså något näthatiskt enligt denna undersökning.

    Denna har jag bara sett används en gång i svensk media, men tillräckligt för att få mig att tappa hoppet om pk-eliten.

  4. Då dessa män fortsätter fråga [efter sex] så är det ju självklart att det finns som kvinnor som vill det.

    Strikt logiskt behöver det inte alls finnas några kvinnor som vill det trots att frågan ställs. Frågor konstituerar inte nödvändigtvis verkligheten.

    Hur ska man ens förhålla sig till termen näthat? Verkar som att vem som kan få det till att betyda vad som.

    Det är riktigt – det är svårt att förhålla sig till något som man inte riktigt vet vad det är. Här ser jag paralleller till ”Gud”, som jag hört många kristna säga att det inte går att definiera eftersom man då ringar in begreppet (och ”Gud” kan inte definieras). Hela tanken med den här sortens resonemang är att avhålla från begränsningar av begreppet, vilket annars skulle leda till att man kan undersöka hur det faktiskt förhåller sig. För så fort en definition ”låses fast” så blir den också empiriskt testbar (vad gäller näthat, åtminstone). Det brukar ibland kallas för ”flytande signifikant”.

    Om ett ord saknar en överenskommen definition så kan man tillämpa det där man helst behagar. Med lite välvilja så kan vi säga att ni som skriver här i kommentarsfältet uttrycker ert näthat genom att ställa väldigt provocerande frågor. Den uppfattningen kan man förstås tycka vad man vill om.

    Jag har stött på argumentet att det är den drabbade som ska definiera om denne har blivit utsatt för näthat eller ej. Det är förstås den enklaste lösningen, men också den mest godtyckliga.

    Allt detta visar bara på hur svårt det är att empiriskt ”fastställa” något, och varför vi ofta får nöja oss med uppskattningar. Men som statistiken i artikeln visar så är en del villiga att till och med strunta i uppskattningar och rent av inte tala sanning.

Webmentions

  • Vilka mekanismer styr näthat? Orsak och verkan till näthat. | Motargument.se 16 mars 2013

    […] Peter M. Dahlgrens blogg Opponent.se. […]

  • Varför "Big Data" bara är lurendrejeri 16 mars 2013

    […] Vilka är det som näthatar? (Och varför vi bör hata missbruk av statistik) – ett tidigare blogginlägg där jag analyserar det statistiska underlaget i en debattartikel. […]

  • Näthatet och vad som kan göras åt det | No size fits all 16 mars 2013

    […] skriver om hur unga killars psykiska hälsa och höga självmordstal ignoreras. Peter Dahlgren benar ut vad statistiken egentligen kan säga om näthat och kön. Malin Nävelsö skriver om vårt […]