in Filosofi, Retorik & argumentationsteori

Motsägelser som inte är det

En motsägelse är något som är sant och inte sant på samma gång, vilket är uppenbart orimligt. Men det finns dock saker som faktiskt inte är motsägelser, utan bara skenbara motsägelser.

Ekvivokation. Det lustiga namnet handlar om ord som kan betyda fler än en sak. ”Anders är stark” och ”Anders är inte stark” är inte en motsägelse om man å ena sidan menar fysisk styrka och å andra sidan mental styrka.

Univokation. ”Människan kan gå” och ”Människan kan inte gå” är inte heller motsägelser eftersom det å ena sidan kan syfta på människosläktet homo sapiens och det andra på en enskild person som kanske sitter i rullstol. (Skillnaden mellan en ekvivokation och en univokation är egentligen så hårfin att en distinktion är meningslös. Men det kan ju vara kul att känna till namnet.)

Olika delar. ”Ögat är vitt” och ”ögat är inte vitt” är båda sanna påståenden även om det handlar om ett och samma öga. Man talar helt enkelt om olika delar av ögat, nämligen ögonvitan respektive pupillen.

Olika relatum. ”Han står på vänster sida om stolpen” och ”Han står inte på vänster sida om stolpen” motsäger inte varandra eftersom de har olika relata. De beror nämligen på vilken relation man har i förhållande till den man pratar om. Den som betraktar personen framifrån ser personen till vänster om stolpen, den som betraktar personen bakifrån ser denne till höger om stolpen.

Olika tid. Det var egentligen bilden nedan som gav mig idén till det här inlägget. ”Barn som rör sig har lättare att sitta still” är ju bokstavligt talat en motsägelse, men det ska naturligtvis inte tolkas bokstavligt. Om man rör sig, så har man lättare att sitta still vid ett senare tillfälle. Det är likadant med mängder av saker – till exempel, ju mer man anstränger hjärtat när man tränar, desto mindre  ansträngs hjärtat vid vila. Och så vidare.

Olika modalitet. ”Jag kan se” och ”Jag kan inte se” kan också vara sanna därför att de menar två olika saker, nämligen potentiell syn och faktisk syn. Stänger jag ögonen ser jag förstås ingenting (faktisk syn), men jag har möjligheten att öppna dem igen om jag så önskar (potentiell syn).

Källa: Hamblin (1970, s. 106f)

Gillade du artikeln?
Få senaste artiklarna direkt i din inkorg. Jag skickar aldrig spam.

Skriv en kommentar

Comment

två × två =

  1. Hej!
    Induktionsproblemet & hur vi ska förhålla oss till ”verkligheten” utan motsägelser eller paradoxer i form av definitioner av saker som dock innehåller samma sak (”ögat är vitt”, eller dess negation, är en utsaga om ögat & dess färg men självfallet bara om objektet ”ögat” – ett öga kan ju ibland ha andra färger, rött exempelvis) är en klassisk filosofisk fråga. Den filosof som har analyerat detta (& då det traditionella induktionsproblemet – vi kan faktiskt ställa upp sentenser som i en mening ”överför” en typ av fysisk objektsbeskrivning ifrån objektsnivå till subjektsnivå, då vi exempelvis karaktäriserar ögats ”vithet” men utan att ta hänsyn till att det vi fysiskt ser bara är en spektral del av det synliga ljuset – vad vi inte ”ser” är hela kvantmekaniken bakom ”objektet” ”ljus” – i det vi ger objektet en verbaliserad – & då subjektiv – form) är Nelson Goodman. En hel del ”hårklyverier” av ”ordinärt slag” om ”motsägelser som ser ”verkliga” ut är bara sådana på ytan, men om man exempelvis determinerar hela verkligheten till att vara matematiska beskrivningar (som även denna innehåller spekulativa element, exempelvis när matematiken beskriver fysikaliska processer av typen förekomsten av ”Theories of Everything” eller ”Branes” som man inte kan verifiera annat än som teorier med inre motsägelser) av vår värld (vilket är fullt möjligt) kommer de flesta verbalt konstruerade ”motsägelserna” snabbt att förefalla vara både förenklade & fyllda av inre logiska ofullständigheter; även matematiken är dock ofullständig – men på ett plan som medför att man måste ta sig an Kurt Gödel & uppfyllas av en värld mer metamagisk än man någonsin kunde tänka sig vara möjlig eller ens adekvat). ”En värld fylld av motsägelser” är en av filosofins mest brännande punkter – särskilt när det gäller att hitta konstruktioner som håller måttet även då man beskriver dessa motsägelser med hjälp av matematisk – språklig – syntaxteori vars innehåll då blir matematisk logik.

  2. Hej – igen!
    Som ett kort ps – man kan i en del debatt idag höra argument som mest är löst ihopa limmade projektioner där flera olika predikatsfyllda sentenser uppfyller flera olika proktionsnivåer, eller, ännu värre, blandar dessa med varandra utan hänsyn till hur den slutliga projektionen blir. Man kan i en hel del fall till & med ställa status presens representativa slutsater enbart med hjälp av argumentens strukturnivå. Ibland blir resultatet mer uttömmande: man kan i debatten om ateismens förhållande till huruvida denna inte är en annan form av religion eller inte ibland höra argumentet att den är religion – just. Men detta är en helt felaktig slutledning som är mer status presens relaterad & därmed diagnostisk än den faktiskt gör gällande ett hållbart argument: det är ordet ”ateism” som står för det faktum att vi inte har ett ännu mer neutraliserat ord eller begrepp för den totala frånvaron av någon form av teism överhuvudtaget, då denna helt skalats bort ur varje form av logiskt tänkande inom filosofin. (Att det sedan kan vara adekvat att försöka förstå filosofer som Plotinos är mer filiologi än ett faktiskt filosoferande med vetenskaplig trovärdighet. Observera här att jag undviker ordet ”värde” till varje ”pris” då dessa ”värden” i de flesta fall är omöjliga att upprätthålla som neutrala objekt; de reflekterar i de flesta fall enbart subjektiva omdömemen, omöjliga att bevisa eller ens ha någon enhetlig definition av.)

  3. ”Proktionsnivåer” = projektionsnivåer… Bäste Peter: du kanske borde införa möjligheten att redigera i efterhand?! Ser verkligen fram emot din bok dock! Ska läsa den med stor entusiasm & fylld med välvilja!