Ad hominem är inget felslut

I många läroböcker, och i synnerhet på internet, florerar en vanlig missuppfattning. Nämligen den att argumentum ad hominem är ett felslut, ett slags bedrägligt argument. Men så är inte fallet.

Ad hominem är en typ av argument (modus) som riktar sig mot personen snarare än sakfrågan. Ett sådant argument kan innehålla felslut, men det blir inte ett felslut automatiskt bara för att det riktas mot en person. Vad man måste skilja på är alltså (i) ad hominem-argument och (ii) ad hominem-felslut (eller det mer lämpliga begreppet fallasi).

Ad hominem riktar sig oftast mot motståndarens interna (koherenta) argument och kan exempelvis ta sig uttryck i fraser som ”men du sa ju tvärtom nyss?”. Ad hominem är alltid ett svagare argument, men i situationer när koherens är av betydelse är detta det mest relevanta och bästa sättet att argumentera. I pragmatisk (målorienterad) dialektik är detta till och med rätt sätt att argumentera.

Micke: Lokaltrafiken är under all kritik. Tågen är sena eller kommer inte alls. Vi borde privatisera lokaltrafiken.

Anna: Men Micke, du är ju kommunist?

Förutsatt att det Anna säger är sant, att Micke verkligen är kommunist, så är detta ett helt legitimt ad hominem-argument utan felslut. En kommunist som förordar privatisering är minst sagt inkonsistent och det vore dumt av oss att inte påpeka det. Förutsatt att det är någon slags politisk kontext förstås.

När blir ett ad hominem ett felslut?

Det enkla svaret är, liksom hos alla andra informella felslut, är att det beror på sammanhanget. Vi måste därför analysera varje ad hominem-argument i sin kontext och titta på hur det används. Det räcker alltså inte med att konstatera att det använts för att säga att det är ett felslut.

Men det finns några enkla knep man kan ha i åtanke.

För det första måste man alltid komma ihåg att ad hominem-argument är ett svar på ett annat argument som motparten har lagt fram. Och ad hominem blir ett felslut när det presenteras som ett motargument. Det gäller både explicita och implicita argument. Ett explicit argument är sådant du säger rakt ut, medan implicita argument är sådant du säger när du begår en handling. Om du exempelvis stjäl en liter mjölk säger du genom handlingen att ”jag har rätt till en liter mjölk utan att betala”.

Det finns också olika typer av ad hominem-felslut:

• Ad hominem abusive. Ibland också kallat argumentum ad personam. Man säger att personen är ohederlig eftersom han eller hon tillhörde ett tvivelaktigt parti i sina ungdomsår. ”Du var ju med i nationalsocialistisk front!”. Man ifrågasätter exempelvis moralen och trovärdigheten, och undviker sakfrågan.
• Ad hominem circumstantial. Motpartens omständigheter gör att han eller hon har fel. En politiker som sätter sina barn i en privat skola och sedan förordar kommunal skola för alla, är ett exempel. Vi kallar då politikern för att ha ”dubbelmoral” eller vara en hycklare. Men detta säger ingenting om sakfrågan, huruvida kommunal skola är att föredra eller ej.
• Poisoning the well. Till exempel att anklaga personen för att ha en dold agenda med sin argumentation. Det sker i regel innan den egentliga debatten.
• Ad hominem tu quoque. Tu quoque betyder ”du också” och innebär att man slänger tillbaka påståendet på ett sätt som påminner om barn. ”Men det gjorde ju du också!” eller ”Du är inte mycket bättre du!”. Det finns dock viss tveksamhet om tu quoque över huvud taget ska kategoriseras som ett ad hominem eftersom den inte alltid svarar på ett argument, som var ett krav, utan svarar på ett annat ad hominem och därmed ”sänker” den dialektiska debatten till pajkastningsnivå (två personer som kastar glåpord på varandra ingår därmed inte i en argumentation).

Exemplet ovan med Micke och Anna skulle man kunna kalla ad hominem circumstantial. Men det är fel, eftersom det inte är ett felslut! Vi bör däremot kalla det ett circumstantial refutation för att inte blanda ihop det med felsluten.

Detta är dock, som alltid när det kommer till retorik och argumentationsteori, en kraftig förenkling. Det finns underkategorier till dessa typer som organiseras i argumentationsscheman, vilket gör det hela mer komplicerat med ett 15-tal olika typer av ad hominem-argument. Antalet beror också på vilken filosof eller retoriker man frågar och vilket perspektiv man tar (jag själv förordar pragmatisk dialektik/informell logik). Men det viktigaste är ändå att vi inte ropar ”felslut!” så fort någon presenterar ett ad hominem-argument.

Fler missuppfattningar: non sequitur

När vi ändå är inne på ämnet kan jag även säga några ord om non sequitur. Detta begrepp brukar också, felaktigt, utpekas som ett enskilt felslut. Kort och gott betyder non sequitur ”det följer inte” på latin och denna översättning tycks kunna vara upprinnelsen till missuppfattningen.

Non sequitur kan egentligen betraktas som en kategori av felslut, nämligen alla formella felslut. Det finns bara två kategorier av felslut, nämligen formella och informella.* Ett formellt felslut är oberoende av språket (vilket innebär att man helt kan byta ut argumentet mot logiska symboler – precis som matematik) medan informellt felslut är beroende av språket (man måste läsa själva argumentet i sin kontext).

Och då blir det ganska klart varför just att alla formella felslut är non sequitur eftersom de, per definition, inte följer av premisserna. Det blir än mer uppenbart när non sequitur tolkas ”slutsatsen följer inte ur premisserna” vilket bara gäller just formella argument. (När det gäller informella argument måste man däremot noggrant undersöka om slutsatsen följer ur premisserna.)

Någon som säger att du ”begått ett non sequitur” i en debatt är i själva verket motsvarigheten till en domstol som dömer dig till två månaders fängelse för ”brott i brottsbalken”. Det är lite väl väl intetsägande…

Andra konstigheter

Genom internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet florerar det också andra typer av förenklingar. Till exempel den här ”hierarkin av oenighet” (Hierarchy of Disagreement) av datorprogrammeraren Paul Graham.

Vad den är tänkt att visa är en normativ värdering av vad som är bra argument, vilket han menar behövs för att kategorisera och förstå internetdiskussioner. Att vederlägga den centrala tesen räknas som ”bäst” (längst upp) och att kalla någon invektiv är sämst (längst ned).

Dessa simplistiska modeller är förstås trevliga att skicka vidare när de stödjer den egna saken (alltså confirmation bias), men de är desto mer tveksamma eftersom de är trams ur argumentationsteoretisk synvinkel.

Det går att visa med ett enda exempel: Om den centrala tesen är huruvida Håkan Juholt har ljugit eller ej under sin tid som partiledare, så är det just ”ad hominem” som är ”central point”. Modellen fungerar inte eftersom den inte ens förklarar vad ”central point” är, utan tar för givet att det är en objektiv fakta om omvärlden, utanför subjektet.

Med andra ord, den är inte ens koherent uppbyggd. Det är en pyramid byggd av hantverkare som återfinns på Råd och Röns svarta lista.

Varför alla dessa missuppfattningar är så ofta förekommande, tror jag vi har ett svar på.

* Naturligtvis kan man kategorisera dem på andra sätt, till exempel efter relevans och liknande, men språkberoende/språkoberoende kan ibland räcka.