in Filosofi

Är rättvisa bedömningar bortkastad tid?

Mårten Schultz skriver om vikten av rättssäkerhet, och tar upp fallet finansbolaget Habo Finans, där vd:n dömdes för 750 brott utan bevis. Han dömdes givetvis inte helt utan bevis, det var så många fall att man bara tog en handfull fall och bevisade, varefter man drog slutsatsen att det förmodligen var likadant i de andra fallen också.

Mårten Schultz skriver:

”Bara en jurist kan bry sig om det där.” Pappan med barn i samma klass som min dotter vände sig mot mig och log. Han hade läst min artikel i gårdagens DN som handlar om att människor döms för brott som inte bevisats. ”Han var ju ändå skyldig, han du skrev om.”

Det där tycks vara sant. Han var ändå skyldig. Vad spelar det då för roll om man behandlar brottsmisstankar med svepande penseldrag. Hans skuld var redan klarlagd.

Inte bara en jurist, utan även jag bryr mig om det där. (Och även om jag inte är filosof är det den synvinkeln jag skriver från.)

Detta är ett lysande exempel på vad jag tidigare skrivit om, nämligen att man måste utreda varje fall för sig om man vill ha en rättvis bedömning. Eller som jag uttryckte det, att inte slentrianmässigt döma folk eller behandla dem på ett visst sätt för att de tillhör en grupp som brukar bete sig på ett visst sätt  (i ”medeltal” uttryckt).

Det jag kallat Den självuppfyllande profetian: Det är så för att min teori säger så:

Vi måste helt enkelt utreda varje fall för sig, oaktat våra fördomar om de människor vi ska (be)döma, precis som åklagaren måste visa varje människa skyldig. Om åklagaren lutade sig tillbaka på statistik (”romer brukar begå brott, så då har denna rom begått brott i detta fall också”) så har han i längden endast gjort sig skyldig till ett cirkelbevis: ”Romer är skyldiga därför att de brukar vara det – och romer brukar vara skyldiga eftersom vi dömer dem för brott.” På det viset får man en självuppfyllande profetia.

Nu tar vi förstås vår utgångspunkt i olika ämnen, jag i grupprättigheter och Mårten Schultz i rättssäkerhet, men kontentan är ändå densamma: Rättvisa bedömningar av människor. Sedan om man fäster den etiketten på juridik eller filosofi är av mindre betydelse.

Det är förstås bekvämt, enkelt och snabbt att ta in ett fåtal fall, bedöma dessa noggrant och sedan anta att det förhåller sig likadant med de andra fallen. Men låt oss för den sakens skull inte använda ordet rättvisa när vi gör sådana bedömningar. Låt oss kalla det vid dess egentliga namn: fördom. Och det är farligt att låta fördomar ligga till grund för både lagar och bedömningar av andra människor.

  1. ”Och det är farligt att låta fördomar ligga till grund för både lagar och bedömningar av andra människor. ”

    Hur då farligt menar du? Farligt för staten? Tack vare teknikutvecklingen är människor nu så obetydliga att de knappast kan kallas farliga för staten.

  2. Nej, jag menar för de enskilda individerna.

    Om vi exempelvis stiftar lagar som diskriminerar människor för att det i slutändan blir ett bra resultat, är detta inte speciellt bra skäl för att kränka de enskilda människors rättigheter.

Comments are closed.