Varför gör folk som alla andra?

Hur kommer det sig att människor tenderar att apa efter varandra? I sin eristiska dialektik beskriver Schopenhauer på ett lysande sätt hur den ”allmänna meningen” uppkommer och, framför allt, varför den i regel är helt felaktig.

Eller som han själv säger: Tänka kan ytterst få, men åsikter vill alla ha.

Vad man alltså kallar den allmänna meningen är när den dras fram i ljuset två eller tre personers mening; och det kunde vi övertyga oss om ifall vi kunde följa processen hur en sådan allmängiltig mening uppkommer. Vi skulle då finna att det först är två eller tre personer som antar eller framför och hävdar den och som man litar på har gjort en grundlig prövning. Så antas den av några andra mot bakgrund av fördomen att de som prövat den har tillräcklig förmåga; dessa blir i sin tur trodda av många andra vars slöhet råder dem att hellre genast anta en åsikt än att själva mödosamt pröva saken.

Dag för dag växer sedan antalet lättjefulla och lättrogna anhängare: ty har meningen väl vunnit över ett större antal röster på sin sida, så tror de som kommer efter att detta varit möjligt endast genom att deras grunder är giltiga.

Övriga nödgas nu låta det gälla som redan blivit allmänt giltigt, för att inte betraktas som oroliga huvuden som vänder sig mot allmängiltiga meningar eller som näsvisa ungdomar som vill vara klokare än hela världen. Från denna punkt blir samtycke till plikt. Nu måste det fåtal tiga som har förmåga till omdöme; och hur de som släpps fram är de som är fullständigt oförmögna till egna uppfattningar och eget omdöme, de som endast är ett eko av andras meningar; men i gengäld är dessa desto ivrigare och mer intoleranta försvarare av dem. De hatar nämligen hos den oliktänkande inte så mycket hans annorlunda åsikt som hans förmätna anspråk på att bilda sig ett eget omdöme; vilket ju de aldrig försöker göra och innerst inne är medvetna om.

– Kort sagt: tänka kan ytterst få, men åsikter vill alla ha. Vad återstår då annat än att anta andras färdiga åsikter i stället för att själv bilda dem? – Då det är så det fungerar, vilken roll spelar då rösterna från hundra miljoner människor? Ungefär lika stor som ett historiskt faktum som man påträffar hos hundra historieskrivare men där det senare visar sig att alla har skrivit av någon annan, varför allt i slutändan går tillbaka på en enda persons utsaga.

[Styckeindelningen är gjord för läsbarhetens skull. Fetmarkeringarna är mina.]