Vad har du för fördomar?

Peter Dahlgren • torsdag 24 mars 2011

Alla har vi saker vi tror på, som vi inte tror på av någon annan anledning än att vi inte reflekterat speciellt länge på dem (eller inte alls). Jag föredrar att lyfta fram rasism som en av de mest avskyvärda fördomarna (alltså att hudfärg på något vis skulle influera en människas värde). Men varför är det fel med rasism?

När jag säger något så enkelt som ”Sveriges statsminister bör inte förorda tortyr” så säger jag mängder av saker implicit (indirekt). Om vi gör alla påståenden explicita blir allt mycket tydligare:

  • Det finns något som heter Sverige
  • Sverige är ett land
  • Ett land är ett område vars gränser bestämts av internationella överenskommelser
  • En överenskommelse är […]
  • Sverige har en statsminister
  • Statsministern är högsta ledaren för landet
  • En ledare är […]
  • Tortyr är att utsätta någon för våld för att få information
  • Statsministern i Sverige bör inte förorda tortyr
  • Att förorda är […]
  • Och så vidare

Kort och gott: Det finns hur mycket som helst som kan sägas om denna enkla mening. Vi kan ha synpunkter på vad ”Sverige” är. Vi kan ha synpunkter på vad ”statsminister” är. Vi kan ha synpunkter på hur ”förorda” ska tolkas och givetvis vad som egentligen är ”tortyr”.

Det jag vill säga är att något som kan ses som fullkomligt självklart är något som byggs upp av väldigt många förutfattade meningar. Allt vi gör och allt vi säger bygger på dessa fördomar. Allt detta kallar vi för presuppositioner och det är sådant man säger (indirekt) samtidigt som man yttrar något annat påstående.

Varför man måste känna till presuppositioner

Det finns flera anledningar till att man tydliggör presuppositioner på detta sätt. Det viktigaste skälet är att det kan utgöra felslut (argumentationsfel), och det innebär i grund och botten att man bygger upp argument som vilar på en mycket instabil grund. Alla människor använder presuppositioner och det är helt enkelt en del av den rådande tidsandan. (Det är därför andra kulturer har så ”konstiga” idéer.)

För en rasist är det självklart att hudfärg avgör värdet på en människa. Deras presupposition är alltså att hudfärg är kopplat till värde, och att blek hud av någon anledning skulle vara bättre. (Den bleka huden beror på avsaknaden av melanin, som produceras ju mer sol som finns närvarande. Ju mindre sol, desto blekare hud. Inget märkvärdigt egentligen.)

Detsamma gäller elementära saker som att man ska ta hand om varandra. Det finns egentligen inget stöd för detta – rent filosofiskt*. Både du och jag tycker förmodligen att man bör ta hand om de svaga och hjälpa dem, men att många människor tycker likadant betyder inte att det skulle vara rätt eller korrekt. Det är fortfarande en fråga om presuppositioner.

Inom retoriken tar man hänsyn till presuppositioner genom doxa (grekiska för förväntning). Doxa är vad man i dagligt tal skulle kalla opinionsläget, det vill säga vad majoriteten av människorna i Sverige tycker. Doxa är alltid fyllt med presuppositioner, och för att övertyga måste man alltid utforma budskap som går i linje med doxa. Därmed är det lätt att förstå varför olika kulturer svarar olika beroende på budskapet som presenteras.

Om man ska argumentera mot doxa (och därmed vad majoriteten av människor tycker) så måste man också slå undan pelarna på det fundamentet som utgör presuppositionerna. Om vi ska ta exemplet med tortyr igen så måste man alltså upplösa någon av fördomarna för att få igenom sitt budskap om att tortyr är eftersträvansvärt.

Så kan man undergräva presuppositioner:

  • ”Visst, Sveriges statsminister ska inte förorda tortyr, men nu förordar han inte utan han säger bara att det är ett alternativ bland många.”
  • ”Sveriges statsminister ska inte förorda tortyr, men vad är egentligen Sverige? Är det folket eller är det landsgränserna?”
  • ”Tortyr ska ju ingen åstadkomma, men vad är tortyr? Att slå någon är nödvändigt för att få fram information och det kan knappast vara dåligt att offra en för att skydda hundra.” (Värt att notera är att USA kallar sin tortyr för ”förhöjd förhörsteknik”.)

Alla exempel ovan attackerar olika presuppositioner i det ursprungliga påståendet och appellerar till andra presuppositioner. Den första ifrågasätter ordet ”förordar” och omdefinierar detta. Det andra påståendet försöker göra sken av att Sverige är för svårdefinierat för att över huvud taget prata om tortyr i Sveriges namn (en dålig strategi i min mening). Den tredje och sista punkten försöker helt och hållet omdefiniera tortyr och mena att det som folk tror är tortyr inte alls är tortyr. Allt reduceras till en maktkamp på en språklig nivå, eftersom det är via språket vi uppfattar och definierar omvärlden.

Den uppmärksamma läsaren inser att detta även kan kopplas till statusläran, som enkelt uttryckt är ett sätt att analysera motargument och bedöma vad som är kärnfrågan.

Vad kan vi då lära av detta? Att alla använder presuppositioner hela tiden. Du också. Vissa presuppositioner måste man konstant försvara. (Som till exempel jag, som försvarar mänskliga rättigheter som yttrandefrihet och personlig integritet.) Alla saker som man tar för givna är alltså inte alls självklara. Studerar man retorik eller logik så inser man det ganska snabbt, det finns alltid två sidor av myntet, om inte fler, och det du tror är självklart är egentligen sådant du helt enkelt inte reflekterat över.

Det är också därför man måste försvara demokratin och mänskliga rättigheter varthän de än attackeras. Mänskliga rättigheter är inget man får på ett silverfat och sedan behåller i all evighet. Det är något man upprätthåller. Tänk på det. Den subtila skillnaden är avgörande för om vi har demokrati eller diktatur.

* Här förenklar jag. Jag försvarar en filosofi som faktiskt förordar att man har skyldigheter om att ta hand om andra människor, men för artikelns skull så kan vi ju lämna det därhän.

Vad tycker du? Skriv en kommentar

Obligatoriskt.

Obligatoriskt. Visas ej.

Om du har någon.