Yttrandefrihetens vara eller icke vara är alla rationella människor överens om – alla har rätt till yttrandefrihet. Men man bör däremot inte alltid använda den, heter det. Här tänker jag besvara några invändningar mot yttrandefrihet.
Sju personer är gripna för att ha planerat mörda Lars Vilks som ritade profeten Muhammed som rondellhund. Via Mjömark hittar jag följande debatt om ämnet i programmet Efter tio som gick på TV4 i morse den 10 mars:
Jag ska kommentera några vanliga invändningar. De nämns ytligt i programmet, men jag tar min utgångspunkt huvudsakligen från det offentliga samtalet snarare än någon partikulär diskussion.
”Muslimer blir kränkta av publiceringen”
Det är ett trivialt påstående vi förmodligen alla kan hålla med om (det räcker ju faktiskt med två kränkta muslimer för att man ska kunna prata om muslimer i plural, även om frasen säkert konnoterar mer än så). Undertexten i den här meningen är dock att publiceringen av Muhammed som rondellhund därav skulle vara oberättigad. Alltså, om någon blir kränkt av X, bör detta X inte publiceras. Här finns det många invändningar, men jag ska belysa i huvudsak två:
Den första invändningen är att det finns många saker man kan bli kränkt över. En godtycklig social grupp kan bli kränkt över en polariserande social grupps åsikter. Ett fullt stringent argument vore därför att man skulle låta bli att publicera uppgifter som kunde kränka över huvud taget. Detta är förstås absurt eftersom det skulle leda till att yttrandefriheten inte skulle existera.
Jag har argumenterat med infödda svenskar som hävdar att islam har en särställning och ska behandlas annorlunda än andra religioner. Något argument till detta påstådda sakförhållande har jag däremot inte fått, mer än att man ska vara tolerant. Att vara tolerant är inte ekvivalent med att hålla käften, utan snarare att faktiskt visa tolerans mot yttrandefriheten och alla människors rätt att de facto uttrycka sig enligt denna rätt.
Den andra invändningen mot att underlåta publicering är att islam eller profeten Muhammed är abstrakta värden. Endast kränkning av individer kan anses vara orättfärdig. Ty om valfri social grupp kan definiera ett antal värden som inte får kränkas, kan jag likaledes sätta upp ett godtyckligt värde som jag inte anser får kränkas (och försöka åberopa religionsfrihet).
Om vi skulle kritisera scientologer för deras abstrakta värden, såsom thetaner eller den intergalaktiska rymdhärskaren Xenu, skulle förstås ingen bry sig det minsta eftersom det är ett originellt korkat påhitt. Alla vet att scientologin är en destruktiv sekt vars existens motiveras av profit, men det är icke desto mindre samma typ av kritik mot de båda religionerna. Vi gör helt enkelt en åtskillnad mellan olika värden som olika fina, men vars följder ligger på samma nivå.
Om man inte bör karikera Muhammed som rondellhund därför att muslimer känner sig kränkta, bör man heller inte karikera Xenu om scientologer känner sig kränkta. Att hävda något annorlunda vore att ge islam en särställning, vilket förvisso redan gjorts på FN-nivå, men det är icke desto mindre ett ogiltigt argument.
Man upplever helt enkelt en kränkthet därför att man identifierar sig med en övertygelse som explicit säger att man bör känna sig kränkt över vad andra säger och gör. Det är detta som är det absurda. Universella mänskliga rättigheter finns för att skydda individer, inte abstrakta värden.
”Eftersom islamister får vatten på sin kvarn borde inte rondellhunden publicerats”
Det heter också att ”publiceringen spelar islamisterna direkt i händerna”. Det är ett märkligt resonemang att något som gynnar islamister automatiskt skulle vara fel. Det är lätt att upptäcka det absurda om vi gör en analogi till en trivial vardagsföreteelse:
- Det som gynnar islamister är fel.
- Mat gynnar islamisters hälsa och välmående.
- Alltså är mat fel.
Invändningen mot detta är förstås att publiceringen inte är någon isolerad händelse, utan har konsekvenser även flera år senare. Det är ett annat typ av konsekventialistiskt resonemang som går ut på att konsekvenserna av handlingarna ska utröna om handlingen var befogad eller inte. Det vill säga, om många människor blir kränkta var handlingen fel. Men då är återigen jämförelsen till Xenu inte långt borta.
Att hävda att man inte får publicera en teckning genom att appellera till de konsekvenser som kan tänkas uppstå, i synnerhet våld, är därför ett logiskt felslut av stora mått. Om jag ritar en teckning som leder till att jag får ett pris på mitt huvud vore mordhotet förstås inget argument mot teckningen.
Att publiceringen på något vis skulle undergräva toleransen eller förståelsen mellan muslimer och icke-muslimer är heller inget vidare gott argument. Problemet i det fallet är att människor i allmänhet generaliserar från enskilda händelser. Det vill säga, om en islamist mordhotar en konstnär så når man slutsatsen att ”muslimer är våldsamma” vilket förstås är rent nonsens. Att vi människor däremot generaliserar från anekdoter har med vissa evolutionära förklaringar att göra, och då måste man förklara varför en sådan generalisering är ett felslut och därmed ogiltigt.
För om man kan hävda att publiceringen leder till att folk gör felaktiga generaliseringar om muslimer (vilket leder till intolerans) och därmed är felaktig, kan man lika väl hävda att förståelsen för orsakssamband är bristande och vi måste därför lägga större vikt vid att utbilda människor i rationellt och kritiskt tänkande.
Skillnaden är att den förstnämnda metoden syftar till att undertrycka information eftersom människor ”inte kan hantera den” medan den sistnämnda syftar till att kritiskt granska informationen därför att människor är rationellt kapabla till att göra så.
Jag är för en yttrandefrihet där man tillåts yttra sig utan att tänka på vilka abstrakta värden människor kan tänkas identifiera sig med, och därmed känna sig kränkta. Är du?
Läs också
(Tack för att du läste ända hit. Jag noterar att det är exakt ett år sedan jag skrev om FN-resolutionen som ger islam en särskild juridisk ställning, vilket är lite ironiskt.)
Yttrandefriheten bör utan tvekan bevaras, även om jag anser att Lars Vilks utspel med rondellhunden kanske var onödigt och saknade artistiskt värde.
Det var förvisso jävligt roligt gjort, men jag frågar mig också om Lars Vilks har ouppfyllda krav på uppmärksamhet.
Hela affären känns överspelad från båda sidor, med mordhot och yxor, och börjar närma sig rent töntiga nivåer.
Ack dessa extremer.
Leve yttrandefriheten, leve komedin.
Rondellhunden i sig var ju förstås bara några fula streckgubbar på en bit papper. Men det är även tillåtet att rita fula streckgubbar. Dock har ju Vilks menat att all medieexponering är en del av konstverket.
En annan intressant sak var att när Jyllands-Posten publicerade sina bilder tog det sex månader innan det blev några större protester. Det behövdes nämligen att några islamister åkte ned till mellanöstern för att bedriva uppvigling.
Det krävdes alltså en ganska stor ansträngning för att lyckas göra människor kränkta. Det glöms lätt bort.
Mitt resonemang kring denna fråga är detta:
Om personer vet med sig att deras övertygelser vilar på goda grunder (”goda grunder” som i baserade på evidens och logiskt konsekventa) så har dom heller inget skäl till att känna sig kränkta. Sanna föreställningar är ju sanna oavsett om dom förlöjligas eller inte.
Det faktum att personer faktiskt blir kränkta av att deras övertygelser utmanas eller förlöjligas borde ju då vara ett teckan på att de faktiskt vet att deras övertygelser inte vilar på goda grunder.
Som debattören Maajid Nawaz sade i ett brittiskt TV-program nyligen i samband med attentaten i Paris:
”…when somebody comes on this show and say ’muslims find that offensive’, I think what they really mean is ’I find that offensive because I’m very insecure in my own belief about god'”.
Några synpunkter på detta?
Varför folk känner sig kränkta är en psykologisk och empirisk fråga jag inte har någon speciell insikt om. Men visst kan det vara en av förklaringarna.
Jag ser det dock inte som ett nödvändigt kriterium att något ska vara sant, i den bemärkelsen att det ska finnas evidens + vara logisk konsekvent. Man kan mycket väl bli upprörd över normativa saker, utan att för den saken skull prata om något evidens- eller sanningsbegrepp.
Man kan exempelvis bli kränkt över slaveri, just för att det bryter mot en normativ rättighet.
Kränkthet ger jag inte mycket för. Åtminstone inte i den subjektiva och godtyckliga betydelsen att någons åsikter, värderingar eller idéer förlöjligas och anhängaren blir ledsen i ögat. Det är bara människor som kan bli kränkta, inte deras idéer. Att personer identifierar sig med värden som blir kränkta är inte mycket andra kan göra något åt.
Det är bättre att de personer som blir kränkta av andras åsikter, värderingar och idéer lär sig att leva med kränktheten, snarare än att resten av hela världen ska anpassa sig efter deras oförmåga att hantera sina egna känslor.
Den formen av subjektiv och godtycklig kränkthet är normaltillståndet i en demokrati och bör så vara.
Att visa tolerans för en bräcklig idé med argumentet att dess anhängare blir kränkta om den förlöjligas är ett större argument för idéns bräcklighet, snarare än idéns status som något oantastbart.